Det här är en krönika publicerad på kultursidan. Innebär det att jag måste skriva om en skönlitterär bok, en tavla på ett museum eller en omtolkad teaterpjäs?
Jag tycker inte det. Kultur kommer i lika många former som människor. Vi använder mode, popmusik, gatukonst och youtubeklipp för att skildra världen och ifrågasätta den. Det är också kultur, möjligen i nyare former.
Min förra krönika på den här kultursidan beskrev mode som konst vi bär på kroppen. För det fick jag mig en skopa ovett. Jag fick höra att jag skriver om LIVSSTIL. Inte om KULTUR.
För det första: Hur kan en exposé över modedesignern Alexander McQueens karriär, som ställs ut på anrika Metropolitan i New York och drar tidernas största konstpublik, inte vara kultur?
För det andra: Sedan när är kultur något annat än livsstil?
För mig är kultur den absolut viktigaste delen av livet. Jag skulle bli tokig, rent ut sagt galen, om människor inte hade möjlighet att betrakta, förklara och kritisera världen genom kreativitet. Det skulle inte gå att leva i en sådan värld. Den skulle stanna i sin utveckling och mörkna, så småningom explodera i förtryck.
Så kultur är inte bara livsstil. Kultur är själva förutsättningen för liv. Ju fler kulturformer, desto större frihet. Desto fler som försvarar människovärdet och demokratin.
"Kom ihåg att kultur ALDRIG får vara underhållande, och inte heller ett NÖJE", skrev en av mina vänner i en ironisk kommentar.
Jag tror det är här skon klämmer. Debattörer som står för en mer konservativ kultursyn använder ofta kulturen på ett exkluderande sätt, för att definiera sig själva som en finare och bättre sort än andra. Därför vill de bevara kulturen svår och otillgänglig - så att bara vissa människor orkar ta del av den.
Kulturbegreppet debatteras ständigt. Det är ett hälsotecken. Det betyder att nya människor utövar kultur på nya sätt. Att världen vägrar ge upp, stillna och kallna. Den dagen vi inte har en levande kulturdebatt har vi ingen kultur i utveckling.
Då är det fara och färde med oss.