Årets Nobelpris i fysik gick till herrarna Weiss, Thorne och Barish för deras upptäckt och mätning av gravitationsvågor – i mikroskopiska nyanser. Det är som att mäta avståndet till närmsta stjärna, några ljusår bort, med en precision på en tiondels millimeter – ett hårstrås diameter. Självaste Einstein förutsåg dessa gravitationsvågor men med sin tids instrument lyckades han inte bekräfta dem.
Vågor omger oss överallt. I havet, när vi lyssnar på radio, i vågor genom olika typer av material – själva tomheten kan skaka, be mig bara inte förklara hur. Här, i det som gav Nobelpriset, handlar det om gravitationsvågor från två kolliderande svarta hål för över en miljard år sen.
Man kan bli knäpp i skallen för mindre.
Själv brukar jag ofta roa mig med att läsa och ta del av upptäckter inom det fysiska området – mycket på grund av att jag egentligen inte hajar ett smack, jag känner mig lika klipsk som en Skogaholmslimpa på området (eller som en Sverigedemokrat, höll jag på att skriva – men det är kanske i taskigaste laget? Det finns säkert hyfsat kloka SD:are, även om ja, nää, ni vet allt det där). Rymden, fysikens utmarker, fascinerar.
Samtidigt gick Nobelpriset i litteratur till engelsmannen Kazuo Ishiguro. En lättillgänglig historieberättare med ett språk som smeker ögat och elegant kittlar våra drömmar. Människan är ju både ande och materia – vi stimuleras av såväl fysikens alla förunderligheter som fantasins krumsprång. Vi behöver bägge – Homo Sapiens och Homo Ludens, den kloka och den lekande människan.
Lik förbannat verkar vi inte ha tagit oss värst långt i vår etiska utveckling. Från medeltidens inkvisition till vår tids näthat mot kvinnor och de med annan sexuell läggning. Den primitiva, närmast hjärndöda reaktionen på allt som känns främmande eller provocerande för det egna lilla, ack så ömtåliga egot tycks leva kvar.
Jag hör Cecilia Uddén i radions P1 berätta om förföljelsen av homosexuella i Egypten. Jag läser om Trump, denne pubertalt twittrande fåntratt. Jag läser om gruppvåldtäkter på kvinnor i Indien, jag läser om Burmas etniska rensning av folkminoriteten rohingyer, själva sinnebilden för den svages utsatthet – och jag ryser.
Människan är intelligent nog att bygga formidabel kunskap om alltifrån flintyxor via vävstolar till månraketer. Men lyckas vi också utveckla vår mänsklighet? Vår så kallat altruistiska kunskap; förmågan till oegennyttigt beteende? Det vete fan.
Det är synd om människorna, sa Strindberg.