Människorna är hela meningen med nätet

Jag är snurrig i huvudet. I dag började jag twittra på allvar. Twitter är mikrobloggen där man statusuppdaterar, länkar och hälsar på högst 140 tecken per tweet. Det är som en störtflod av sms. Tre av de tweets jag skrivit i dag:
"Lyssnar på Robyn i sennatten. Tänker att hennes texter och beats får oss att vilja dansa till vår sorg." (103 tecken)
"Annika! Jag mår bra nu, det är skönt. Vill du och Elisabet komma till Luleå och föreläsa om boken om jag lyckas ordna nåt?" (121 tecken)
"Jag säger bara det. En bra försäkringsmäklare och en trygg revisor. Det är allt en nyföretagarbrutta behöver." (108 tecken)
Jag tänkte inte börja twittra. Jag har ju redan Facebook. Skriver typ sex statusar om dagen, länkar och kommenterar. Men finessen är att man kan koppla ihop Facebook och Twitter, så ens statusar syns på båda ställena. Jag smög in på Twitter och inom en halvtimme hade jag kontakt med flera av de kompisar som jag saknar sedan tiden i Stockholm.
Detta är hela poängen. Jag tycker om människor. Därför tycker jag om sociala medier som Facebook, Twitter och bloggarnas kommentarsfält.

Många av er som läser papperstidningen skakar kanske på huvudet nu. Stackars tjej, blir hon inte informationsstressad? Förstår hon inte att det är mycket lugnare att läsa nyheterna på tidningspapper, vända blad i godan ro, än att flänga runt på nätet och få musarm?
Informationsstress, javisst. Det händer ganska ofta att jag stänger av datorn och tar upp en bok istället, som jag sedan sträckläser från pärm till pärm, förtrollad. Inget är skönare än att stå framför tidskriftshyllan på en flygplats och veta att om en stund, högt över molnen, kan inga sms-pip störa mig när jag bläddrar.
Men det tar inte bort tjusningen med sociala medier: Människorna.
Jag har aldrig varit mingeltypen. Som nyföretagare ska man inte erkänna det. Då ska man gladeligen nåla på sig en ful, inplastad namnlapp (jag slänger alltid min) och dela ut visitkort till höger och vänster. Till sådana som kan vara nyttiga för affärerna, eller bara bra att ha i "nätverket".
Jag blir så stel. Eller rättare sagt, ointresserad. I mingelsituationer ser man inte människorna för alla proffsen. Folk irrar med blicken på jakt efter nästa mål (alltså någon ännu mer inflytelserik att prata med). Det är komplett omöjligt att få ögonkontakt.
Framför datorskärmen, däremot. Där kan jag låta informationsfloden störta mot mig, men jag kan också välja att stanna upp. Undersöka ett fenomen närmare. Eller bara smyga omkring och lyssna.

Jag skulle aldrig klara min uppgift som samhällsdebattör om jag inte hade Facebook och bloggar. Eller jo, det skulle jag väl, jag var ju för fanken ledarskribent på faxens storhetstid. Men mina kompisars länktips, utrop och diskussioner på nätet ger mig tiotals uppslag i veckan. Tack för det, alla kloka!
Vad går förlorat när vi umgås framför våra datorskärmar? Inte den mänskliga kontakten. På nätet planerar jag nästa resa till mina vänner i Stockholm, eller bestämmer lunch med bekanta på stan. Att skicka ett mejl till den man vill träffa är hundra gånger enklare än att ställa sig på Storgatan och hoppas att personen man söker går förbi, någon gång inom de närmsta två veckorna.
I går postade jag 63 julkort. Handskrivna med frimärken, hjärtan och glitter. Det var en ren fröjd att leta fram adresserna och gå till brevlådan med de färdiga kuverten.
Vet ni vad? Jag hade aldrig skickat 63 julkort om det inte hade varit för nätet. Jag hade inte haft 63 personer att skicka till.

Kärleken mellan människorna består, men sätten att kommunicera växlar.