Anna Kuru: Med framtidstro kan nya Kiruna bli en plats för alla

Staden har ju alltid varit föränderlig. Genom malmbrytningen har framtidstro och flyttlass kommit och gått, stadsdelar och hus rivits och byggts upp. Två exempel är Ön och Centralskolan. Ön var en grönskande stadsdel och Centralskolan en makalöst vacker byggnad. Åtminstone som folk minns. Själv har jag ingen aning eftersom allt sedan länge är försvunnet.
     Jag går en vända på Kirunafestivalen. Nu ska gamla centrum bort och festivalen blir en avtackningsfest för det som varit. Jag stannar till vid en scen, ser på framträdanden. Willy Clay Band, en favorit bland Kirunaborna, har rätt melankoliska texter. Det handlar om gruvarbetare, om ensamhet och vemod. Inte bara förstås, men nog finns det där. Jag försöker studera människorna men ser inget svårmod, bara glädje. Antagligen är det sommarvärmen och festivalyran som gör sitt. 
     Efteråt hälsar jag på min pappa. I huset där han bor sitter mätutrustning på väggen. En lång spricka sträcker sig över tapeten i vardagsrummet. Gruvberget rör sig allt mer och snart är det dags att flytta. Men vart? Det är brist på bostäder och hyrorna höga i det nybyggda.
     I mina dystraste stunder tänker jag att Kiruna är till för unga, friska, icke-barnafödande människor med högavlönade jobb inom industrin. Inte för den som är gammal, sjuk eller väntar barn. Ibland får jag en mjukare blick. Ser hoppfullt på det nya centrum som växer fram, på hur fint och genomtänkt allt blir där. I september är det invigning. Under tiden fortsätter marken röra på sig och nya sprickor träder fram. Det börjar bli bråttom.
     Folk sörjer stadsomvandlingen men inte jag. Kanske för att jag hela tiden ser förändringarna. Kanske för att jag alltid vetat att inget är bestående. Inget varar för evigt. Jag förstår de som är sorgsna, men ändå; jag vill inte bli sån. Inte den där som talar om det gamla, fina stadshuset som revs. Eller hur bra det var förr. Som sagt; förändringens vindar har alltid blåst här. En gång fanns ingen stad men människor levde här ändå. Sen kom gruvan och allt förändrades. Malmen skulle fram.
     I en intervju med den tidigare Centralskoleeleven Lars Niemi (NSD 190320) säger han att det på skolans vägg stod skrivet: ”Ett folks styrka är dess ungdom.”
Jag tänker att det är just det vi ska fokusera på: Låt Kiruna tillhöra de barn och ungdomar som växer upp idag. De som har sin framtid här. Låt dem slippa vemodet och melankolin kring det som varit. Låt dem bygga hopp och framtidstro istället. Och ett Kiruna för alla.