Kebnekaise. När vädret plötsligt slår om, kan vandringen bli tuffare än man väntat sig.
När Kirunaborna får frågan om vad som är bäst med att bo här, kommer alltid närheten till naturen som en viktig anledning. Och ja, många är vi som är uppvuxna med att ha tillbringat helger och lov i skog och fjäll. Det behövs inga stora ansträngningar för att njuta, speciellt den här tiden, när midnattssolen lyser dygnet runt och sommaren är i sin linda.
Till Nikkaluokta går bussarna dagligen nu, transporterar turister från när och fjärran som ska upp till fjälls. Det är högsäsong för den som hela vintern planerat för sin tur. På mobilskärmen flimrar bilderna förbi; vackra vyer från fjällen, vindstilla och klarblå himmel. Man vandrar efter väl markerade leder, gör kanske en avstickare någonstans och full av nya upplevelser kan man återvända till den trevliga STF-stugan eller tältplatsen för en god middag. Härligt, när det är så. Och inte behövs det någon större fjällvana för att bestiga Kebnekaise heller, ett par rejäla skor och gott humör bara, tipsar Facebookanvändarna. Tills det vänder.
För när fjällvädret plötsligt ändras, och tro mig, det händer fort, är allt som varit trivsamt långt borta. När solen byts mot regn, kanske snö, och mobilen inte har täckning är det ingen trevlig upplevelse längre. Tvärtom.
För inte så länge sedan såg jag en finsk dokumentär där en liten grupp planerade bestiga Kebnekaise. De förberedde sig med rätt utrustning och backträning men ändå gick det galet. En av dem skadade foten längs den branta ledens steniga stig, samtidigt som dimman lade sig som ett lock.
Fjällräddare lyckades ta sig fram och hjälpa dem, till slut. Kanske med sina egna liv som insats. Lika illa var det för de två ungdomarna söderifrån som efter att ha sett någon filmsnutt på TikTok fick feeling och gav sig av till topps. Raka vägen från flygplatsen mot Kebnekaise. Men utan rätt kläder och mat slutade vandringen med att alpina fjällräddare fick komma till undsättning. Jag upphör aldrig att förvånas och jag undrar just hur fjällräddarna själva känner.
Egentligen är min fundering denna: När blev fjällbranterna till för att utmanas och myrarna en hinderbana för atleter? När slutade det räcka med att göra upp eld, plocka bär och slänga en korvskiva till lavskrikan för att man skulle vara nöjd? Om man glömt respekten för naturen har man nog svårt att föreställa sig vad ett hastigt väderomslag kan betyda. För när midnattssolen byts mot stormby eller dimma; då är fjällen långt ifrån en lekplats.