Jag messar med frilansjournalisten Per Bjurman, som befinner sig utanför Vita Huset i Washington. "Galen folkfest mitt i natten. Folk sjunger den amerikanska nationalsången och skanderar CIA! CIA!" skriver han.
Jag slår av telefonen och flyger till det New York som äntligen har fått hämnd för den 11 september 2001.
Kan man använda ordet hämnd? Kanske inte. Bara den som var med när tvillingtornen rasade samman och över 3 000 människor dog vet något om skräcken. Bara New York-borna själva vet hur rädslan har förlamat efteråt. Rädslan för att Osama Bin Laden ska slå till igen.
Det är kanske inte hämnd det handlar om. Det är kanske lättnad.
En amerikansk vän hämtar mig på flygplatsen Newark. Vi kör in mot Manhattan och jag frågar hur det känns, nu när Bin Laden är död. "It feels great!" svarar han utan att tveka.
På varuhuset Lord & Taylor längs Fifth Avenue börjar expediten självmant prata om Bin Laden medan hon tar betalt: "New York är en osäker stad nu. Al Qaida kommer att hämnas sin ledares död. Vi kan inte låta risken begränsa vårt vardagsliv men vi måste veta om den."
Det tog bara en dag för Barack Obama att gå från loser till hjälte. När han revolutionerade den amerikanska sjukförsäkringen fick han bara skit. När han gav ordern om operationen som dödade Osama Bin Laden vann han förmodligen presidentvalet 2012.
Det vore enkelt för mig att förringa Bin Laden-hetsen i New York. Att förlöjliga den actionartade nyhetsrapporteringen och klappa de tårögda anhöriga till terroroffren på huvudet. Jag skulle kunna häva ur mig självklarheter som att terrorismen inte dör bara för att Bin Laden är död.
Jag tänker inte göra det. Inte ikväll, när skymningen faller över ett lättat och vårvarmt Manhattan.
Det enkla är inte alltid det rätta. Jag kanske inte fullt ut förstår den amerikanska glädjen att vara av med Bin Laden. Men jag har inte heller känt mina New York-vänners rädsla.