Ida Stiller: Pandemin kan ses som en övning i krishanterin

Jag kan ännu inte relatera till karantäntristessen eftersom jag hållit mig frisk och därmed gått till jobbet. Och där har det inte varit långtråkigt, utan tvärtom händelserikt.  

Men trots en stressig arbetssituation har jag inte varit stressad. Det ligger inte i mitt dna att oroa mig. ”Allting löser sig till slut och har det inte löst sig är det inte slutet” är en livsfilosofi jag är uppvuxen med. Men på något sätt har ändå coronaviruset, trots att jag inte är smittad, smitit sig in under huden på mig.

Att jobba som journalist har aldrig varit lukrativt eller säkert. Trots det har jag sällan tvivlat på att det är det jag ska göra. Men corona har fått mediehusen att ta till anställningsstopp och mig att ta till antagning.se. Jag, som fram till för en månad sedan hävdade att jag aldrig mer skulle plugga, söker masterutbildningar. Risken att stå utan någonting att göra när våren kommer känns plötsligt stor. 

Och så slänger jag mitt cigarettpaket i papperskorgen. Corona ska leta sig ner i lungorna och även om det inte gör mig rädd – jag är ung och tillhör ingen riskgrupp – inser jag att livet inte blir längre ju fler cigaretter jag drar i mig. Jag är 27 år gammal och förstår kanske för första gången helt på riktigt att jag inte är odödlig. Insikten golvar mig och att röka känns inte lika sexigt längre. 

Jag kan tydligen ta krafttag när jag vill. Det kan uppenbarligen många andra också, eftersom alla nedstängningar, resestopp och inställda evenemang till största del accepterats. Jag ser på den här pandemin som en övning i krishantering; inom de närmsta hundra åren kommer mänskligheten att behöva ta sig igenom betydligt mer påfrestande utmaningar än denna. 

Vad är den värsta kris som skulle kunna drabba mig personligen? Att bli och förbli ensam. Rädslan för det ligger också i mitt dna. Vänner har jag många, men att vara singel och bo ensam blir plötsligt påtagligt när alla evenemang ställs in. Jag tänker på dem vars enda sociala stimulans är på arbetsplatsen. Vad kommer eventuella månader av hemarbete att göra med dem? 

Nej, ännu kan jag inte relatera till karantäntristessen. Men efter en vecka av långa arbetsdagar, en växande framtidsoro och noll cigaretter är jag trött. Helgen tillbringar jag i något slags frivillig karantän, trots att jag är frisk. Jag dricker rödvin i badet och inser att det finns en lycka även i det.