Förhandlingen hölls på Statt och närvarande var vi som lirade och Curt Bergfors som ägde Stadshotellet där puben ingick. Efter en del tjatande och en uppenbar ovilja att erbjuda annan ersättning än öl och hårdkokta ägg så fick jag nog.
– Hörrudu Curt, du är fan inte bättre än forna tiders brukspatroner som gav arbetarna brännvin i stället för pengar.
Varvid Curt förstås exploderade och förhandlingen strandade.
Efter ett tag så hade dock det rimliga i budskapet sjunkit in och gager skulle hädanefter betalas ut med 1 000 kronor per person efter varje bokad spelning.
Som mest hade jag på Stadspuben 30 betalda gig på ett år.
Puben var en nyttig skola, enda nackdelen var att man behövde gasmask för att lira där. Plötsligt hade Aretha Franklins körsångerska smitit från pianobaren och satt in med mina kompisar, det måste vara enda gången som jag har ångrat att jag valde en fisketur framför puben, en annan gång var DelbertMcClintons gitarrist med.
Att sitta in med Bluesbag var ett stående inslag och band som Refreshments spelade ganska ofta på Puben. Ett roligt jam var med Louise Hoffstens band, Louise själv fick inte vara med för sin manager men bandet, med bland andra Jan Oldaeus och Ingemar Dunker var heta. Den icke lulebo som lirat mest på Puben måste vara Gary T´to. Minnesvärdast annars var kanske första giget med Alan Haynes, det var så bra så att Flu dansade! Kul var också Tottas spelning med ett band som förutom Nikke Ström och Bengt Blomgren även innehöll Mats Schubert och Ola Gustafsson.
Under avdelningen märkliga gig så tar nog de här fyra kvällarna priset:
– Har ni lust att kompa en snubbe som spelar egna låtar?
Bandet bestod av undertecknad, gitarr, Mats Schubert, klaviatur, Mats Wergelius, bas och Erik Markström, trummor. Solisten, som kom från USA, hade suttit i fängelse för sin kamp för indianernas rättigheter och hade just talat ut på ett uppslag i Kuriren. Han bodde i sviten på Stadshotellet, han fixade inte ett litet rum på grund av sin cellskräck.
– Vi ska spela i E, jag har ett sådant munspel och så har jag en text också.
Giget räknas in av vår politiske flykting och väl kommen till fyra så börjar vi spela i E, vad annars? Och texten den kom direkt för att sedan återkomma likt ett mantra; "I´m the christmas tree and they come to cut me down".
Den fjärde kvällen började bandet att apa sig lite och just när jag börjar skratta så vänder sig solisten om, lägger ihop ett plus ett, spänner ögonen i mig och utbrister:
– No moreguitar solos!
Senare kom det fram att vår frontman inte alls var indian och inte hade han suttit inne för sin politiska kamp, nej han kom från Marocko och hade drivit pizzeria i Säffle i drygt 20 år.
Där ser man