Fläckarna växer till tentakler som klättrar över skärmen, och inom ett dygn ligger mobiltelefonen värdelös och kolsvart på köksbordet. Allt utom skärmen fungerar förvisso felfritt hos min stupade kamrat, så den plingar och vibrerar enerverande för varje ny avisering jag inte kan läsa.
Jag ger inte upp direkt; det är trots allt en smart telefon, den artificiella intelligensen i de här mackapärerna har förundrat mig förut. Mina anrop till den lilla svarta rektangeln på köksbordet blir alltmer desperata. Okej Google, slå på röststyrning. Inget svar. Okej Google, läs det nya meddelandet högt. Okej Google din erbarmliga sopa, HJÄLP MIG.
“Jag förstår inte vad du menar”, svarar mobilens kvinnoröst, lika vän och intetsägande som alltid. “Jag kan prova att söka på det.”
Det finns en rad skrattretande nackdelar med att sakna telefon. Jag kommer inte åt internetbanken och får således kuska runt till mina olika hyresvärdar och betala hyran IRL. Eftersom jag just flyttat till en ny stad tvingas jag skriva ner vägbeskrivningar för hand och sedan – sjuka tanke – faktiskt läsa på vägskyltar i stället för att glo ner i mobilkartan. Jag kan inte som planerat ägna sommarens enda två lediga veckor åt att Tindersvepa tills fingrarna trillar av i min nya hemstad. Antagligen var det någon högre makt som fick mig att släppa mobilen rätt ner i marken i stället för i fickan – en makt som tycker sommaren är en ypperlig tid för ungdomen att dra ner på skärmtiden och i stället se sig omkring.
Mitt största mobillösa uppvaknande blir dock av en annan art. En journalistkompis frågar – den sjätte dagen utan telefon – vad jag tyckt om den stora reportageserien hans tidning publicerat den senaste veckan. Jag har inte läst den, svarar jag, jag har ju ingen mobil. Du har väl en dator med internetuppkoppling? kontrar han, och påtalar att nyheten skapat åtskilliga rubriker i såväl lokala som rikstäckande medier. Jag står dumt fast vid mitt konstaterande: Men jag har ju ingen MOBIL. Det är ju till mobilen jag får pushnotiserna.
Insikten är direkt pinsam. Jag pluggade till journalist för att jag tror på journalistikens värde och förändringskraft, och genom åren har jag ägnat åtminstone några tusen tecken intill den här bylinebilden åt att förfasas över filterbubblor och Facebooknyheter. Ändå har jag låtit mig själv bli den värsta sortens nyhetskonsument – den som behöver få rubrikerna levererade direkt till den egna byxfickan för att bry sig om dem.
Med pushnotiser påslagna från ett gediget gäng lokal- och riksmedier har jag lurat mig själv att jag får veta allt jag behöver veta. Eftersom jag är under 40 lyssnar jag inte på radio, läser papperstidning eller tittar på tv-nyheter. Så slapp har jag blivit i min samhällsorientering att inte ens när pushnotiserna slutar trilla in slår det mig att själv surfa in på tidningarnas förstasidor. Det går knappt att tala om en filterbubbla – i så fall en där filtren fullständigt dammat igen.
Jag tvivlar på att min ofrivilliga digitala detox kommer att leda till en sommar av mindre skärmtid och fler carpade diems ute i den fysiska världen; till exempel har jag och Tinder fortfarande en helkväll inbokad så snart mobilen lever igen. Däremot känns sommaren som en ypperlig tid att slå av pushnotiserna, ta lite ansvar över min samhällsorientering och klicka upp nyhetsapparna själv. Kanske rentav börja lyssna på radio.