Ett år är till ända och lika säkert som att någon illa omtyckt skådis läser "Nyårsklockan" kommer nyårskrönikorna. Jag hade kunnat sammanfatta 2018 genom att beskriva hur mästerkockarnas framgångar skapade en ny nivå av matprat. Jag skulle kunna diskutera kring de stora tv-seriernas intåg i länet, minnas en galen vecka på SXSW eller grubbla över musikfestivalernas framtid.
Men i stället lyssnar jag på läsarna – det är dags att sammanfatta året med kändisarna.
Den överlägset vanligaste frågan jag får från allmänheten handlar om hur kändisarna upplevs "i verkligheten", därför har jag bläddrat bland mina Instagram-bilder och tänkt tillbaka på mina mest minnesvärda möten med celebriteterna från året som gått.
Generellt skulle jag säga att profilerna inom nöjesvärlden är rätt avslappnade och lätta att umgås med (till skillnad från sportvärlden där jag intervjuat för många osköna divor). En del mer styrda av managers än andra. En del galnare än andra. Men väldigt få "tråkiga" eller "menlösa".
När jag intervjuade Weeping Willows inför deras turnépremiär tvingades jag ursäkta mig och gå innan de pratat klart för att hinna besöka – deras – konsert. Själva hade bandet inga problem med att sitta och prata med mig strax innan de bytte om. Där var det inget snack om femtonminutersbegränsningar.
Att träffa Rolf Lassgård i Älvsbyn har varit som att hälsa på hemma hos en favoritsläkting, vilken toppenfin karl. Jag vet inte om jag ska krama honom, skaka hans hand eller krypa upp i knät.
Malin Buska tog med mig och en kaffekopp till lingonriset vid Tärendöälven och tiden flöt förbi i samma takt som vattnet. Hade inte nästa intervjuperson kommit och undrat vad vi gjorde hade jag suttit där än i dag.
När Bo Kaspers Orkesters manager tjatade om att de skulle skynda till flyget tog de fram instrumenten och spelade en låt för mig. Janice tog med oss upp på hennes hotellrum för att visa upp sin garderob av landslagströjor. Sarah Klang var troligtvis årets coolaste bekantskap med stjärnglans och värme. Felix Herngren kom förbi och visade upp sin nya husbil. Ace Wilder pratade om eventuellt hotellsex utan att fundera över att det kunde ha kommit i tryck (nu har det gjort det). Måns Zelmerlöw var urgullig i sin låtsaskolt och jag tyckte nästan synd om honom eftersom jag förstod att hatet skulle storma in. Clara Henry var exakt lika glad i sitt omklädningsrum som framför kameran. Fricky och jag blev bröder om vi inte redan är det (av utseendet att döma).
Det hade varit svårt att lyfta fram någon som varit trevligare än någon annan så jag gör tvärtom. Här är Silvana Imam och årets otrevligaste stämning.
LÄS MER: Förtegen Silvana Imam på plats i länet
Efter min senaste intervju med artisten, 2016, hade jag lärt mig att Silvana Imam bestämde reglerna. Hon pratar om det hon vill prata om och kan helt döda ett ämne med sin tystnad.
Därför visste jag att det kunde bli så att jag tvingades bli envis för att få svar när jag träffade henne inför Halloween-spelningen i Piteå. Eftersom hon redan i hälsningsmeningen nämnde "fem minuter" hade jag ingen tid att spilla. Efter en ganska avslappnad inledning där våra gemensamma favoritämnen (basket och merchandise) behandlades blev det desto svalare stämning när jag började ställa – enligt mig rimliga – frågor om nästa album och bakgrunden till hennes inställda turné.
Det var "det vill jag inte säga", "det vill jag inte prata om", "det tar jag direkt med mina fans – inte med dig" och när jag inte nöjde mig med svaren spände hon blicken i mig. Silvana Imam "feelade" inte min energi och tyckte jag ställde konstiga frågor.
– Jag vill inte göra den här intervjun med dig, vi avbryter. Vi säger stopp.
Hon ställde sig upp och konstaterade att jag ställde "onödiga frågor om ingenting" och att jag försökte få svar "på ett onajs sätt" när hon inte ville svara.
Jag fick inte svar på mina frågor. Men jag fick årets mest minnesvärda intervju. Och en nyårskrönika.