Jag håller henne i famnen innan hon dör. Viskar i hennes öra att hon alltid varit min bästa vän. Att vi ses någon gång, att jag vet att vi gör det. Hon blundar, kanske lyssnar hon på mina ord, litar på mig så som hon alltid gjort.
I gryningstimmen samma morgon har vi gått bredvid varandra och när vi åker till veterinären syns mina fotspår intill hennes tassavtryck fortfarande i snön.
I tio år har hon varit med mig, och hon är en hund. Men det spelar mindre roll, för en familjemedlem är en familjemedlem. Hon har varit med mig på alla fjälltoppar, hjortronmyrar, lingonskogar och sandstränder jag varit på. Hon har legat vid mina fötter när jag skrivit och hon har följt med precis överallt.
Sorgen som kommer överraskar mig ändå. Och människor omkring mig är lika ordlösa, rentav förvånade. För sorgen efter en hund kan inte riktigt förklaras, om den nu måste det. Det är ju hon och jag som delat vardag i ett decennium, hon som varit min kanske bästa vän.
I Norrbotten finns över fyrtio tusen hundar och jag inser att jag inte är ensam om att känna så här. Överallt finns familjer som lever sina liv med en hund som nära vän. Och överallt sker magi, men det mesta sker i det fördolda. För även om vi får höra om hundar som hittar narkotika, försvunna människor eller som tagit tjuvar får vi sällan höra talas om hunden som bara genom att finnas nära fick sin ägare att orka med en dag till. Eller om hunden som troget väntar hemma när ingen annan gör det. För hunden är verkligen vår bästa vän. Den sprider inte falska rykten eller konspirationsteorier. Den finns intill när man själv ligger sjuk och den bryter den mänskliga ensamheten. Med en hund får man perspektiv. Inte bara tvingas man leva i nuet, man inser även hur fort livet går.
Samma kväll faller snön, lägger sitt mjuka täcke över marken. Alla tassavtryck bäddas in. Spåren efter henne försvinner, bara mina finns ensamma kvar nu. Minnen sköljer över mig igen. De finaste stunderna delade vi nog i vårsolen, när snön börjat tina. Hon satt i min famn, blundade. Jag tror det var kärlek vi kände, just då.
Jag vänder blicken uppåt. På den mörka vinterhimlen tänds en stjärna. En jag aldrig sett förut.