Jag badar i havet. Så där som man bara gör när man simmat i en kall älv de senaste åren. Jag behöver inte kasta mig ut, vadar långsamt, vattnet är varmt. Jag fascineras över den mjuka sanden, över vågorna och över alla människor som trängs. Jag behöver inte tänka på bitska gäddor i vassen men på maneter som kan brännas.
På stranden spelas hög musik, folk är glada. Sommarvärmen gör väl sitt och Corona-krisen känns långt borta. Churros säljs det förstås också. När Churrosvagnen kommer till Kiruna brukar kön ringla lång. Jag har aldrig smakat men nu är jag nyfiken och slår till. Är det semester så är det. Döm om min förvåning när jag tar den första smakbiten. Anisleipä, anisbröd. De kallas väl också pitepojkar om jag minns rätt. Ni vet, de där e-formade bakverken som varenda mommo gör till julbaket.
På torget köper jag färska jordgubbar och njuter. Jag bestämmer mig för att aldrig mer plocka hjortron. Det är för svettigt och för mycket mygg. Jordgubbar känns lättare, plocksäsongen är lång. Jag känner en fläkt av lättja, rent av.
På kvällarna äter jag alla sorters mat. Svensk, libanesisk, japansk, indisk. Fast lite längtar jag i smyg efter saltsik med kokt färskpotatis. Jag säger inget, fiskgrytan på den flashiga restaurangen är god men jag kan ändå inte låta bli att tänka på surströmmingspremiären, som ju är snart.
När vi vandrar hem till vårt hotell är kvällen ljum och mörk. Solen går ner i havet, lämnar staden i ett vackert ljus. Jag tror mig höra syrsor och det känns verkligen som ett annat land. Men det är fortfarande Sverige. Inte en mygga i luften heller, men däremot fästingar, så det gäller att passa sig.
Jag promenerar i parker, känner på enorma ekstammar och studerar sommarplanteringar längs stadens gator. Jag jämför allt med hemma. Ser på pampiga rabatter med färgsprakande rosor och doftande salvia i långa rader. På en liten skylt under en gulblommig växt står det gubbaskägg men jag känner igen den som renfana. I en plantering intill finns en hög, utblommad rallarros. Den är så fin att den får samsas med parkrosor här. Jag tycker lite synd om rallarrosen där den står. Den ser så fångad ut, den som helst vill växa fritt. Men så är ju allt mycket trängre här än hemma i norr.
Det är först när jag reser bort som jag kan se min egen stad. Och visst saknar jag blommorna, den långa sommaren, det ljumma vattnet. Kulturfestivaler och människor som törs vara sig själva. Men det finns något annat här; himlen. Det är nära till himlen här i Kiruna, träden är låga och tar ingen plats. De breder inte ut sig och gör sig inte till.
Och fast jag lovat mig själv är jag snart där igen; hjortronmyren sträcker ut sig framför mina fötter, stövlarna suger fast i leran. Myggen gör sitt bästa för att tömma mig på blod. Kanske har malmfälten en dragningskraft som gör att man alltid återvänder norrut igen. Eller så är det ens rötter som klamrar sig fast lika envetet som fjällbjörkens i en landsände som både saknar och har allt.