Det blir att lita till fötterna. Känslan av snömängden under skorna. Bilspåren till höger, modden till vänster. Förr var jag rädd för mörkret, men nu finns det en viss fascination i känslan att sväva. Utan synliga referenspunkter kan jag lika gärna fästa blicken i skyn, medveten om att det när som helst kan bära av i diket.
Bortom Lansjärvs ljuscirkel överlåter jag mig själv till polarnatten. Kroppen knakar. Inte konstigt när man går omkring och spänner sig hela dagarna. Inte komma för nära folk. Tvätta händerna. Leta symptom. Att inte veta hur och när det hela ska sluta är som ett långdistanslopp utan målstolpe, och nu börjar orken tryta.
Samhällets digitalisering är ett annat mörkerlopp, och vi bibliotekarier har fått i uppgift att springa först och vägleda folket. Den rätta vägen är höljd i dunkel och omgiven av luddiga begrepp, men på en framtida målportal står ordet demokrati skrivet. Vi ska se till så att ingen medborgare lämnas kvar i den fysiska världen. Den som sökt sig till bibliotekarieyrket av intresse för gamla dammiga böcker är nog rätt vilse nu när ens existens ska berättigas genom digital kompetens. För mig känns det som bomull i huvudet, och ibland värker det.
Ikväll är det månsken när jag ger mig ut. Om jag vill kan jag se var jag sätter fötterna, men det har blivit en vanesak att titta mot skyn. Jag springer i ett julkort med stjärnhimmel över snötyngda grantoppar. Slammer uppifrån macken färdas över södra Lillträsket. Bränslebolaget som för två månader sedan tänkte sluta leverera bensin till stationen fick ändra sina planer. Detta efter byns ramaskri och kommunalrådens ingripande. Jag som slutat tro att protester lönar sig, men mirakel kan faktiskt ännu ske.
Det är tråkigt att såska på utan hjärtslag, därför byter jag taktik. Sprintar mellan två vägpinnar, promenerar mellan två. När ingen ser mig gör jag som jag vill. Jag rusar som en unge med flaxande armar. Sedan slapp och framåtlutad, så som vi brukade imitera fyllisar när jag var liten. Kroppen gläds och spänningarna släpper. Livet pumpas ut i ådrorna.
På tillbakavägen syns byns ljus långt borta. Jag tror bestämt att folk pyntat lite extra i år. Alla gör nog sitt för att liva upp i dunklet. Ett nytt år stundar och den mörkaste tidpunkten ligger bakom oss. Jag sätter fart igen, jagar på under månen. Så framkallar jag lycka på denna byaväg utan gatljus.