”Gillar du inte hiphop?”
Snubben i hissen har laddat länge och när han äntligen tar ton ser han nöjd ut. Jag fattar noll. Jag älskar ju hiphop? Men så nickar han mot min t-shirt och jag hajar. På den står det med stora bokstäver: HIPHOP IS FOR PUSSIES. ”Tycker du att pussy är något negativt?”, undrar jag och han skrattar drygt. ”Ja? Det betyder ju … öh … tjejernas ’grej’, du vet?”
Jag försöker få honom att förklara vad som är så himla dåligt med min grej men vi kommer ingen vart. ”Du vill bara provocera”, muttrar han och stiger av på nästa våning, lika ignorant som när han steg på.
Samma kväll, när jag och min fästman kliver ur bilen i Örgryte möter vi en granne som ser ut på pricken som Prins Daniel. Det är som det ska vara. Örgryte är en av Göteborgs rikaste stadsdelar och där kryllar av små prinsar. ”Vanligtvis är det inte så mycket bilar på den här gatan”, hojtar han, och frågar sedan vem vi ska hälsa på.
Hälsa på? Är det våra skinnjackor, min pussy-tröja eller kärran från 80-talet som får honom att förutsätta att vi inte hör hemma i hans hårvaxburk, eller något annat? ”Vi bor här!” utbrister vi (men utelämnar att det är i områdets enda hyreshus). Han ser ut som att han har sålt fonderna och tappat aktieportföljen.
På Öppna Förskolan några dagar senare säger en morsa till mig: ”Jag gillar också second hand”. En mamma på andra sidan rummet hojtar att hon också föredrar nött. De fnissar menande. Vi har nu positionerat oss mot de andra morsorna. Vi är annorlunda, vi är medvetna, vi är mödrarna vars barn äter ekologiska frukter.
Vad hos mig som utstrålar begagnat vet jag inte, men deras antagande är skrämmande korrekt. Och sen börjar de snacka Feministiskt Initiativ, chiapudding och Linda Pira. Det flimrar framför ögonen på mig. Är jag verkligen så lättläst?
Subkulturernas uttryck har runnit ut i sanden, blivit allmängods. När tillgången var mer sparsmakad spelade allt sjukt stor roll. En jacka avslöjade vilken musik man gillade, vem man umgicks med och ens åsikter. Nu slänger homestagingfirmorna upp Yoko Ono-konst på lägenhetsväggarna och en LP-samling i bokhyllan.
De kulturella symbolerna har förlorat sitt symbolvärde och i slutändan tar någon från Moderata Ungdomsförbundet på sig en t-shirt från Carlings med texten PUNK på bröstet. Men alla vet ju att han inte är en punkare, och det är där skon klämmer. För i allt skrikande har subkulturernas röster förvandlats till subtila viskningar.
Den som lyssnar hör att jag är för fattig för att bo i Örgryte, går i begagnade skor, och hemskt gärna provocerar alla som har fastnat i gamla tradiga könsroller. Det är överrumplande att inse att jag går att läsa som en öppen bok. Men å andra sidan är det ju det jag vill – att Prins Daniel ska fatta att vi är olika, bara genom att kolla på min jacka.