Systerskap över generationerna

En kvinna i publiken, född 1968, utbrister: "Det känns som om jag har missat allt!"
Det var väl inte det som var meningen när Ebba Witt-Brattström skrev boken "Å alla kära systrar!" om sin tid i 1970-talets kvinnorörelse? I går talade hon på Kvinnobiblioteket i Luleå.
- Vi skapade en ny kvinnotyp. Som gick med stora steg och skrattade högt åt patriarkatets kvinnoförakt. Om den kvinnotypen fanns idag, skulle den skratta ihjäl sig bara den slog på teven, säger Ebba.

Det är lätt att dras med i hennes entusiasm över 1970-talets kvinnorörelse. Hon gick med i Grupp 8 när hon var 18 år. Där möttes två generationer kvinnor och blev till systrar. För Ebba var det en otrolig upplevelse att bli tagen på allvar, att inte bli instängd i generationsfängelset.
"Det personliga är politiskt" var åttornas paroll. De trodde på den individuella erfarenhetens kollektiva sprängkraft. Förenade marxismens kritik av strukturerna med liberalismens tro på individens rätt.
Åttorna anammade en aktivistisk livsstil. Ebba hade möten fem dagar i veckan - och på helgerna klistrade hon Kvinnobullentinen. Livet delades mellan kvinnokampstid och pluggtid.
- Det skapade en frizon för antipatriarkalt tänkande som jag saknar i dag, säger Ebba.

Vi unga kvinnor har mycket att lära av 1970-talet kvinnorörelse. De fogade könsperspektivet till klassperspektivet och myntade uttrycket "det dubbla förtrycket". Visade hur fattigdomen ofta har ett kvinnligt ansikte. Våra mödrars kvinnorörelse slogs för saker som vi i dag tar för givet. Som dagis åt alla, en förutsättning för kvinnors lönearbete.
Men ändå. När jag lyssnar på Ebba Witt-Brattström känner jag mig verkligen instängd i generationsfängelset. Hon nöjer sig inte med att hylla sin tids kvinnorörelse - utan rackar även ner på min tids feminism: I dag är kvinnorna antingen "silikonfeminister", som slåss för sin rätt att operera brösten. Eller "bitterfittor", som tror att jämställdhet handlar om vem som plockar ner porslinet i diskmaskinen.
Jag tycker inte om att Ebba målar min tid i så svarta färger. När hon säger att "det är dags att bilda en motståndsrörelse mot kommersialiseringen och sexualiseringen" undrar jag om hon har missat de senaste 15 åren.

Om det är något min tids feminism har kritiserat, så är det sexualiseringen och kommersialiseringen av kvinnors kroppar. H&M-affischerna med lättklädda julbrudar blev mitt feministiska uppvaknande. Jag stod inte ut med objektifieringen och skrev spaltmeter om det. Jag var inte direkt ensam om det i min generation.
Senare kom queerfeminismen, nära besläktad med den växande hbt-rörelsen, som ifrågasätter själva könen. Varför måste man vara antingen kvinna eller man, med de attribut som enligt könsmyten kommer på köpet? Räcker det inte med att vara människa? Det tankesättet ifrågasätter själva grunden för könsförtrycket - att kvinnor och män alltid är varandras motsatser.

Om Ebba Witt-Brattströms generations kvinnorörelse klistrade kvinnobullentinen, finns min generations feminister på nätet. Rättviseförmedlingen är ett strålande exempel. När jag skriver det här har den 20 258 fans på Facebook. De tipsar varandra om allt som kan bryta normen.
"Vi hjälper er som har svårt att hitta annat än män för medverkan i era tidningar, tv-program, historieböcker, föreläsningar, på konserter, klubbar, debatter och galor. Vi föreslår gärna andra än kvinnor som kan prata om barnomsorg, feminism och föräldraskap", skriver Rättviseförmedlingen.
Varje generation feminister måste föra sin sorts kamp, anpassad efter sin tids förutsättningar. Jag önskar att Ebba Witt-Brattström förstod det.