Melodifestivalen är förmedlarbranschens sista stora fiende. Sedan fyrpartiöverenskommelsen om att Arbetsförmedlingens jobbförmedling ska läggas ut på privata företag står SVT:s kronjuvel stadigt genom alla regeringskriser och dribblande tv-avgifter.
Snart är musikbranschens inkomstbefriade artister de enda som kan luta sig tillbaka mot ett statligt skyddsnät.
Söndag–fredag: stängt. Lördag: 20.00–21.30.
Visst finns det anledning att klaga på öppettiderna de närmaste sex veckorna, men för personerna som fått en kölapp ("startnummer" på Mellospråk) är jobbutsikterna goda.
Melodifestivalen har blivit en samlingspunkt för alla som söker sin plats på arbetsmarknaden och när jag kollar på listan över ansökningar förstår jag att många har haft svårt att lyckas på egen hand.
I Skandinaviums väntrum ("green room" på Mellospråk) sitter välbekanta ansikten och längtar efter att handläggarna Sarah Dawn Finer, Kodjo Akolor, Marika Carlsson och Eric Saade ska ropa upp deras namn. Nano, Mahombi och Anna Bergendahl är där för andra gången, Wiktoria och Arja Saijonmaa sitter i väntrummet för tredje gången. Musikerna vet att det här är deras chans att skaffa sig en stadig inkomst det närmaste året och för vissa kan det skapa en helt ny karriär.
Verksamheten brottas också med några bekväma rötägg som går dit för att stämpla upp en stadig inkomst samtidigt som de tar upp en eftertraktad plats för bättre behövande.
Det är fler än jag som suckar högt när 86-årige Jan Malmsjö stapplar in för att hitta en nytändning på en marknad han borde ha lämnat för länge sedan. Vakter bör skickas till första bästa privata jobbförmedlare om de inte ingriper när Andreas Jonsson springer in för sjunde gången och vem tror egentligen att Arja Saijonmaa ska hitta rätt, 48 år efter att hon sökte i Finland första gången? För att inte tala om Ann-Louise Hansson ... allvarligt ... en gång är ingen gång, två gånger en vana – tolv gånger betyder att det är dags att göra någonting annat.
Andra, exempelvis High 15 som gjorde prao på "Talang", är nöjda med att få en sommarpryo-plats.
Men som på alla andra arbetsförmedlingar är det givetvis ett plus med arbetslivserfarenhet, det är inte en slump att vinnaren från 2010 (Anna Bergendahl) och förra årets publikfavorit (Nano) är de som tippas få flest röster under den första deltävlingen. Mello-fantasterna kan sina artister och festivalens ständiga låtskrivare (G:son, Bobby Ljunggren, Jimmy Jansson, Kempe ni vet) vänder sig gärna till säkra kort. Och det är inte kattpiss. Förra året var det mycket kattpiss (läs Edward Blom) men nu är det en markant kvalitetshöjning – det finns många anledningar till att titta.
Efter att ha hört smakprov på de sex bidragen kan jag ge lugnande besked till deltagarna i väntrummet, jag garanterar sommarjobb åt att alla sex bidrag.
Bergendahls country(?)pop är min personliga favorit även om Wiktorias låt kan vara bäst, Zeana och Anis Don Demina kommer spelas på dansgolv, Nano kommer att tjata på kommersiell radio, High 15 har möjlighet att bli en succé hos kidsen, Arja Saijonmaa kommer att spelas på Finlandsfärjorna.
Klagomålen över byråkratins onödigt krångliga verksamhet lär fortsätta, nymodigheten att skippa sms-röstning till förmån för en app indelad i sju åldersgrupper kommer att hatas, fel låt kommer att vinna.
Men Melodifestivalens arbetsförmedling är ohotad.