Som filmrecensent har jag vant mig vid att folk har åsikter om mina åsikter, jag kan få skit om jag hyllat något som sedan upplevs som besvikelse och hånas om jag sågar en blivande succé. Smaken är ju som usla skämt på Facebook – delad.
Men är det någon gång jag vet att jag haft fel är det gällande förra årets megasuccéer på bio, de stora favoriterna på söndagens Oscarsgala.
Första gången jag såg trailern till "A star is born" bestämde jag mig för att inte se på filmen. Bara tanken på att han från "Baksmällan" uppfyller drömmen att leka rockstjärna genom att själv regissera en film som gjorts tre gånger tidigare fick mig att googla "nyttiga sätt att döva ångest".
Fyra månader senare kommer tårarna.
Första gången jag såg Rami Malek mima till Queens låtar i alldelens för utåtstående tänder och en trailer full av skådespelande musicerande låtsades jag att jag tappat ut popcornskålen på golvet och gömde huvudet.
Tre månader senare kommer tårarna.
Vem kunde ana att "Bohemian rhapsody" och "A star is born" skulle bli de största filmsuccéerna förra året och fortsätta locka massor av publik flera månader efter premiärerna?
När de visades på duken första gången fick ingen av titlarna förtroende i de stora salongerna, inte ens Filmstaden trodde att intresset skulle vara särskilt stort.
Men folket kom, folket grät, folket blev kär i Bradley Cooper, folket köpte skivor, folket tipsade vänner, folket tittade på filmerna igen, folket tipsade vänner – som också grät, blev kära, lyssnade på skivor.
Filmstadens chef Magnus Wallin berättar att folk har kommit och sett "A star is born" sex, sju, åtta gånger och i takt med att populariteten har ökat har besöksantalet vägrat sjunka.
I en filmvärld där superhjältarna blir starkare, PR-maskineriet större och ansiktsmasker ett måste har känslorna varit vägen till plånboken. Det nya sättet att uppleva film är att låta hjärtat lyssna och gripas, den gamla visuella bioupplevelsen har fått stå åt sidan för musik spelad på känslosträngar.
En stark låt är vägen till biopublikens hjärtan.
Att två mediokra filmer är nominerade till "bästa film" på Oscarsgalan är anmärkningsvärt men det märkligaste är ändå hur folk tagit åt sig och känt för karaktärer utan några krav på manus.
Varför får Bradley Cooper kvinnor (främst) att besöka biograferna sex, sju, åtta gånger? Vad är det med ett spritmarinerat fyllo som får folk att drömma om Arizona och tårta i ansiktet?
Simmiga ögon och sluddrande röst är plötsligt det hetaste som finns, den som somnar vid vägkanten eller pissar på sig är ju fin när den är bakfull.
Ett självmordsförsök skrattas bort och några antydningar om att uppväxten var jobbig är ett tillräckligt djup för karaktären Jackson Maine.
Samma ytliga fenomen ser vi i "Bohemian Rhapsody", där Freddie Mercurys liv – och hela Queens karriär – och alla hits – och några påhittade episoder – och nästan hela Live Aid-uppträdandet – ska avverkas, allt går så fort att vi inte hinner lära känna huvudkaraktären (som definitivt bär på många mörka historier).
Till slut blir det bara knark, sprit och sex av alltihop i den här Oscarsnominerade filmen också.
Queens klassiska låtar och de avslutande konsertscenerna med originalljudspåret sätter mig ändå i trans och mina ögon vattnas. Musiken går rakt in i kroppen och jag lämnar biosalongen euforisk.
Och när Jack och Ally sjunger duett för första gången i "A star is born" gråter jag riktiga tårar. Det tar 35 minuter.
Jag kan inte värja mig när filmens främsta soundtrack spelas upp – mer än så krävs inte för att beröra mig mer än någon gång tidigare de senaste bioåren.
På svenska betyder "Shallow" grund eller ytlig.
Det kanske inte är en slump att hitlåten blivit en sådan succé.