Bara dagar senare såg jag en vuxen karl som på Facebook ondgjorde sig över att stan också bär det samiska namnet Giron. Att Kiruna heter Kiruna och inget annat.
Så dumt.
Ibland är det svårt att acceptera hur illa ställt det faktiskt kan vara på sina håll. Jag har slutat bita mig i läppen när jag hör sådana dumheter, eljest skulle både över- och underläpp vara helt söndertuggade vid det här laget.
Vi rullade in mot gamla centrum för att få koll på hur långt rivningarna kommit. Tankarna började snurra i huvudet. Det var drygt 40 år sedan jag besökte Kiruna första gången. Vi skulle göra ett reportage för Kvinnotidningen Q om en kvinna som jobbade i gruvan. Jag fascinerades. Ett djupt andetag krävdes innan vi körde genom gruvans käftar och vidare ner i underjorden. Det var stort för en som kom direkt från Stockholm och Göteborg, men var uppvuxen i Skåne.
Någon vecka tidigare hade vi varit på Bok och Vandring i Jäckvik och lyssnat på en rad författare. Skrattat och blivit berörda. Lite ilska vällde också fram mellan varven när skogen och hur vi bedriver vårt skogsbruk kom på tal.
Alla som färdas i det som kallas skogslandet vet ju hur det ser ut.
Det var många intressanta föreläsningar. Jag fastnade framförallt för tre: Gunnar Wetterberg om hans bok ”Träd” om vilken roll skogen spelat genom historien, Sara Lövestam om språk och grammatik och sedan var det Diamant Salihu som berättade om sina böcker om gängkriminaliteten; om orsak och verkan.
Från Jäckvik hade vi rullat vidare mot Bodö och tagit färjan över till Moskenes på Lofoten och därifrån färdats norrut och sedan från Narvik till Kiruna.
Vi parkerade utanför Ferrum.
Runtom oss stirrade tomma och svarta fönster uttryckslöst mot oss.
Erskinehusen i kvarteret Ortdrivaren stod intill. Snusdosan höll på att demonteras inför rivning. Bredvid låg resterna av det som en gång kallades Berlinmuren.
En Kirunabo berättade för mig att det finns ungefär 2 000 gästarbetare i stan just nu och förutom att det byggs och rivs har det också skapat en hel del problem på bostadsmarknaden. Ett känt problem, om man säger så. Inte bara i Kiruna.
Osökt kom jag att tänka på den dråpliga och misslyckande sprängningen av två höghus i Boden 1996, de där som stod kvar och lutade. Alltså på det här med att vi för inte särskilt många år sedan gjorde oss av med bostäder medan vi idag försöker bygga ikapp igen.
Det går fort i hockey!
Alla nya satsningar i Norrbotten ställer enorma krav på samhället. Nu är det skarpt läge.
Vi måste ju få människor att flytta upp.
Då kan jag i förbigående berätta hur det är att prata skånska i Norrbotten. Att dessutom vara nästan två meter lång har inte alltid varit lätt. Det måste sägas. Till en början fick jag ofta höra att det skulle ta tre generationer innan jag kunde betraktas som norrbottning.
På skämt, visst, men ändå ofta sagt med något slags provinsiell känsla som var och fortsatt är okul.
Efter fyra decennier på en plats är det inte så lite tröttsamt att ständigt behöva förklara varför jag valt att bo just här. Det sker om inte dagligen så i alla fall näst intill.
— Du är ju skåning?
— Norrbottning, invänder jag.
— Höhö, inte så länge du låter så där.
Och i Norrbotten är vi kanske inte världsbäst på att hålla sams sinsemellan heller? Eller hur det nu är med det?
Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att flytta till länet och dessutom tala ett helt annat språk och allt vad det innebär i form av bagage. Positivt och negativt.
— De får anpassa sig, hojtar någon som anser sig förstå mer än andra.
Nja. Om vi ska lyckas komma bort från det som på nysvenska kallas fly-in-fly-out kanske vi också måste rätta till slipsen och bli lite mer välkomnande? Kanske ska vi rentav umgås med och bo i samma områden som dem som faktiskt väljer att flytta hit?
Det är längesedan nu, men mitt första besök vid Kebnekaise slutade med att vi missade bussen i Nikkaluokta och tvingades ringa en bekant i Kiruna som var snäll nog att sätta sig i bilen för att hämta oss strandsatta.
Men glad var han var inte.
— En sak ska du veta, sa han. Att här i Norrbotten är vi vana vid att klara oss själva!
Är det verkligen så?