Anna Kuru.
Med sin unika form ska den påminna om en samisk tältkåta, vilket är en paradox: Samerna förbjöds sin tro men fick ge av sin egen kultur när det gällde att inspirera arkitekten Gustaf Wickman. Allt på begäran av Hjalmar Lundbohm, Kirunas grundare.
Än står den alltså där, kyrkan. Lika ståtlig som alltid, med sin rödtonade träbeklädnad. Men inuti är det nästan tomt. Det är ett skal jag betraktar utifrån, genom ett stängsel som markerar och påminner om att det här numera är en byggarbetsplats där inga obehöriga har tillträde.
På området runt om har man fällt hundraåriga björkar, man har grävt ur marken och stöttat upp. Man har förberett vägar, stabiliserat och breddat. Kirunas underjordsgruva gör marken ostabil, sprickorna sprider sig och under flera år har människor fått ge sig av. En del hus har rivits, andra har flyttats och kyrkan blir nu ett av dem. Den 600 ton tunga byggnaden ska rullas iväg, hur osannolikt det än låter, för det finns inget annat val.
I mina familjealbum har jag gulnade fotografier från dop, begravningar och bröllop. En bild på mig i fotsid vit dräkt, rosa ros fäst vid halslinningen och en bibel i handen. Bästisen som konfirmerades samtidigt står bredvid. En annan bild många år senare, men den finns bara i mitt minne; mammas kista som till tonerna av My heart will go on bärs ut ur kyrkan, förbi raderna av blå träbänkar, till sista plats fyllda av släkt och vänner. Glädje och sorg har den burit, den här byggnaden, som nu ska iväg.
I augusti är det dags. Då rullar kyrkan till sitt nya ställe nära det som nu är Kirunas centrum. Det blir en flytt som kommer att följas av människor över hela världen. Av mig också. Gruvan och stadsflytten berör hela Kiruna, alla invånare och såklart även församlingen. Oavsett vad vi tycker. Ändå sörjer jag inte och det är lite märkligt. Kanske har det med min tro att göra: Tron på att ingenting varar för evigt och ändå har allt evigt liv. Vår stund på jorden är flyktig och alltför kort för att sörja platser och en stad som förändras. Det finns ingenting som består.
Tänk om det är så att kyrkan får nytt liv där den nu kommer att hamna. Nya vägar som leder människorna in och kyrkan blir som en varm famn där alla kan finna tillhörighet och samvaro. En plats där Kirunaborna kan fortsätta dela både glädje och sorg, i generationer, som alltid. För när något dör föds något annat. Sådant är ju faktiskt livet.
I evighet. Amen.