Vi hade i alla fall tur med vädret
Foto: Fotograf saknas!
Hoppas att det är slut på den vidriga varan regn under Piteå dansar och ler.
Jag minns förra gången jag var här. Jag var 17. Någonstans var det också min första riktiga kontakt med festivallivet som mina vegetariankompisar hypat i flera år. Jag bodde hemma och såg friheten i att helt obevakad, i en annan stad, göra precis vad jag ville. Var det fem år sedan?
Att minnet sviktar kan bero på att mitt huvud fick sig sin största misshandel till dagens datum det där året. Och då har jag ändå tränat kampsport i sju år.
In flames spelade, vars publik var stadsfestens största. De var också stadsfestens mest hänsynslösa och elaka. Min kompis Linus hade tagit på sig öronproppar. Det hade han inte så mycket för. En grov man (som brukar bli större i varje återberättning) våldförde sig på honom och slet ut propparna med motiveringen "de där ska du inte ha!"- innan death metal-gnisslet manglade igång.
Själv minns jag bara fragment av eld och hjärnskakningar från konserten. Folket bredvid mig var inte direkt hjälpsamma. Den som föll fick klara sig bäst den kunde under ett hav av män som ville slåss. Blöjhårdrockarna i Stratovarious var betydligt "bättre". För att inte tala om De La Soul.
Förr i tiden bokade PDOL åtminstone en internationellt stor artist, de dagarna verkar vara över?
Blandbandet vi hade med oss var säkert bra ibland, men hade också så där ironiska låtar. Jag minns tillbaka med skam hur vi gick omkring och lyssnade på den misongyna The Kristet utseendelåten "Quinna". Det tyckte vi var väldigt uppkäftigt då.
Nu har jag blivit lite äldre. Dessutom har Piteå alltid haft (lagom till Pride också) ett område kallat kärlekslandet. HBT och, enligt utsago, allmänt hångelvänligt. Dit ville jag in som 17-åring, men det gick inte förstås. I år vill jag se ett Hochy-kotchy club i miniatyr m jag ska bli nöjd.
För fem år sedan fick jag nöja mig med att vakna med tre pojkar i ett tvåmannatält och en tonårig röv i ansiktet.
Så jobbar vi med nyheter