I en avlägsen korridor, undangömda för de allra flesta Luleåbor, hänger elva fotografier av en av Sveriges mest kända arkitekturfotografer. Jag står där i en god halvtimme och tittar på vacker och skickligt skapad konst. Under tiden kan studenterna som passerar räknas på ena handen. Alla är på väg någon annanstans.
Det var nära att jag själv missade showen. Ingenstans finns minsta lilla skylt som säger vad konstnären heter, vad fotografierna föreställer eller varför det plötsligt hänger tavlor här som inte hängde här förra veckan.
Det är så synd. Den märkliga placeringen, den obefintliga ljussättningen och den totala avsaknaden av information, gör det väldigt lätt att missa att här faktiskt finns något att se. För Åke E:son Lindmans fotografier är värda att stanna till för. De dokumenterar några av världens mest magnifika byggnader. Samtidigt är de alldeles egna, fristående konstverk. I svart och vitt framträder geometriska former och mönster tydligt och perspektiven sätter fart på associationerna. Ett hus i Venedig blir till en elegant dekorerad tavelram. Niterói Contemporary Art Museum i Rio de Janeiro tar formen av ett ufo som fällt ut sin landgång. Guggenheim Museum i Bilbao växer upp som svampar ur marken. Kirunas kyrka finns också med - eller är det ett kalejdoskop?
Åke E:son Lindmans fotografier av offentliga byggnader, trädgårdar och palats har publicerats i ledande arkitektur- och livsstilsmagasin över hela världen. Och nu även i en dunkel korridor på Luleå tekniska universitet. Universitets konstansvarige, Kristina Rask, säger att skyltar är på väg. Det var då för väl. Men jag tycker ändå att den före detta Luleåbon förtjänar ett bättre mottagande.