118 sätt att vara människa
Den norska författaren Trude Marsteins roman "Göra gott" är fylld av röster: 118 stycken, närmare bestämt. Under ett dygn går karaktärerna in och ut ur berättelsen. Ibland försvinner de för gott, lika slumpmässigt som i verkligheten.
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX /
En man skrattar till lite för högt och vinglar sedan i väg med mobilen tätt tryckt mot örat. Ett äldre par noterar besviket att Kulturhuset ännu inte öppnat för dagen.
Ytterst vardagliga scener, nästan för banala för att notera. Men författaren Trude Marstein har öga för verkligheten och dess inneboende dramatik.
I romanen Göra gott låter hon läsaren möta 118 alldeles vanliga människor i en norsk småstad. Mobilmannen och det gamla paret hade med lätthet platsat i hennes myllrande persongalleri.
- En recensent menade att karaktärerna kunde läsas som 118 aspekter på att vara människa och att det är staden som är den egentliga huvudpersonen i min bok. Det gillade jag, även om det inte var så jag hade tänkt mig det, säger Trude Marstein.
"Göra gott" är den första av hennes böcker som översatts till svenska. Sedan den gavs ut i Sverige har den hamnat i topp på boklistor och hyllats av en nästan enig kritikerkår - utom av några få som tyckt att den norska författarens drivna form känns som en "idrottsprestation".
Det var formen som väckte idén till Göra gott. Trude Marstein hade sett Luis Bunuels 70-talsfilm Frihetens fantom och fascinerats av dess brott mot den traditionella dramaturgin. I filmen flyttas perspektivet oupphörligen från en person till en annan. Det fria sättet att skapa en berättelse tilltalade henne och hon bestämde sig för att skriva en roman med samma utgångspunkt.
- Jag hade en idé om konstruktionen, men ingen om tematik, historia eller personer. Det var bara att börja skriva, berättar hon.
Ett och ett halvt år tillbringade hon tillsammans med karaktärerna i Göra gott. Ett dop, en begravning och 50-årsfesten för den vackra och framgångsrika Karoline blev naturliga hållpunkter i historien som spänner över alla känslolägen, från stor lycka till desperat sorg. För att hålla isär de 118 rösterna satte hon upp ett stort papper hemma med post-it-lappar som symboliserade varje person.
-I boken går tiden minut för minut och det var viktigt att det inte uppstod några luckor. Dessutom var jag tvungen att göra en karta över den fiktiva byn för att hålla reda på var de höll hus i förhållande till varandra.
Det måste ha varit otroligt intensivt för dig att leva så nära dem under så lång tid?
- Ja, det kändes både som att vara mitt uppe i det, men också att vara helt utanför. Det är viktigt när jag skriver, att ha en balans mellan distans och närhet till personerna för att verket inte ska bli för distanserat och ointressant, men heller inte sentimentalt.
Kanske är det just det förhållningssättet som i Norge har gett Trude Marstein rykte om sig att vara en kylig författare. Men hon är glad över att svenska recensenter i högre grad har lyft fram att boken är fylld av en sorts ömhet också inför de mest skamfilade, småaktiga och egocentrerade människor.
- Även om jag skriver med en till synes kylig ton så finns värmen ändå där. Jag jobbar mycket för att undgå det sentimentala, men jag vill absolut ha patos. Jag skriver i jagform, beskriver inte karaktärerna utifrån. Därför måste värmen komma fram genom personens blick och det är mer krävande för läsaren, säger hon.
Göra gott kom ut 2006 i Norge. Det har tagit tid för Trude Marstein att börja skriva något nytt men nu är hon i gång för fullt igen. Den här gången är antalet huvudpersoner betydligt färre, den nya boken berättas av två olika personer.
- Jag började skriva min nya roman med Karoline som huvudperson för att jag ville ge henne fler dimensioner - men jag bytte ut henne för inte så länge sedan, konstaterar hon utan tillstymmelse till sentimentalitet i rösten.
Så jobbar vi med nyheter