”Svetlana Aleksijevitj skildrar med stor ömhet sina sovjetiska medsystrar – många av dem vitryskor som hon själv. Svårigheterna med att komma över frontupplevelserna, att komma hem och bli kvinna igen. Att bli förälskad. Att bli älskad. Att få dofta parfym. Att gå omkring i högklackat och kjol efter fyra år i paltiga uniformer.
Det här är en bok om ett stort krig och det lilla livet. Om den stora utopin – och den torftiga verkligheten – de nyrikas, klassklyftornas Ryssland – den slutade i.”, skrev Björn Löfström.
”Bakom den imponerande Låt mig ta din hand måste det ligga ett enormt arbete. Imponerande är ett ord jag gärna använder igen för att beskriva denna thriller som både språkligt och berättartekniskt känns väldigt genomarbetad. Händelserna i Argentina ger tyngd till berättelsen, och att placera en naiv svensk flicka mitt i ett smutsigt krig, där militären lyssnar på Abba medan de skär loss huden under fötterna på folk, är kontrastrikt nog för att även jag ska vara klarvaken under historielektionen”, skrev Solveig Nordmark.
”Örjan Berner skriver trots allt om en tid av islossning. Vi i Moskva, vi gynnade utlänningar, kände oss lyckliga. Alla kunde öppna truten utan att åka in. Rysskräck? Ryssarna var som vi. Fast lite mer suputiga. Fast som vi. Ville ha Volvo och en frys och mys på fredagskvällen. Och frid och ro. Fast med mysko riter som vi aldrig fattade.
Ambassadören fattade. Han var rätt man på rätt plats vid rätt tid.”, skrev Björn Löfström.
”Sorgsnast vinner. Den tävlingen med många poeter som deltagare leds av Ida Börjel, i och med den nya diktsamlingen Ma. Sorgens tecken är inte tårar, utan blod, och referenserna till blödande kroppar och spruckna blodkärl borde ha färgat bokens kanter röda. Nu är de istället svarta, kanske som en bugning inför sorgens färg i vår kultur”, skrev Maria Vedin om diktsamlingen.
Något som alltid slagit mig i läsningen av Combüchen är hur hennes stil och sätt att skriva, som medför att man som läsare dras in i ett visst lästempo och sätt att ta in texten. Det sättet att läsa påminner mig om hur Torgny Lindgren övertalar sin läsare att lyssna på honom, och att ta in orden i exakt samma takt som de skrivs eller sägs.
Sigrid Combüchen är med andra ord mycket kompetent som berättare, och en sådan som man vill lyssna till, i kraft av berättarröstens styrka”, skrev Maria Vedin.
”Detta arma ryska folk, först tsarismen och senare kommunismen. Sedan kom glasnost och perestrojka, som en kort paus. Nu lever det ryska folket under vad Pussy Riot kallar för putinismen. Det är denna nya ism som kvinnorna i konstnärsgruppen kämpar mot och som Masha Gessen nu skrivit en bok om och som på ett förträffligt sätt speglar situationen i Ryssland, hur friheterna åter inskränks, hur klockan vrids tillbaka till sovjetunionsk tid, eller kanske snarare tsaristisk”, skrev Jan Bergsten.
”Tangodansören heter Josef Kaplan. Därmed delar han initialer med Josef K, den drabbade huvudpersonen i Franz Kafkas roman Processen. Likt Kafka är Kaplan född i Prag, där han redan som grabb visar fallenhet för dans. Som ung student har han utvecklats till socialist och den som dansar bäst i Prag. Tangon är hans religion och Carlos Gardel dess profet. Ännu på sin 100-årsdag lyssnar Kaplan på Gardels sång Volver gång på gång, dyster bara över att inte längre kunna dansa”, skrev Hans Olov Ohlson.
”Men varför dra ut i krig som frivillig? Den frågan får vi inte riktigt svar på, inte mera än en allmän nordisk frihetstanke. Jan Danielsen ger officerens bild av kriget om utrustning, beväpning och förmåga. Hur det kändes där i maggropen i fält delar han inte med sig av. Att döda eller riskera att dödas, se kamrater såras och dödas”, skrev Jan Bergsten.
”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är en intressant titel och en lika intressant berättelse. Hos mig väcker den många tankar och känslor, till viss del en sorg över att inte ha fått vara med på den tiden när musiken var så viktig och svåråtkomlig att alla ens slantar åkte ner i jukeboxen. När jazzen regerade och grammofonen var högt åtråvärd. Då när det fanns dansbanor och folkparker i varje liten byhåla”, skrev Solveig Nordmark.
”Stilistiskt är det en annan, eller kanske ny Kallifatides, som benar i kärlekens väsen i Med sina läppars svalka. Tonen är kärvare, mer kortfattad, inte som en isländsk saga, men betydligt strävare än vad man är van med”, skrev Maria Vedin.
”Jag tycker om Kvicksand, som helhet. Långt mycket mer än de deckare samma penna producerat och som finns snart sagt världen över. Jag känner mig som lyssnaren på andra sidan bordet när jag läser Kvicksand; jag känner sorgerna som funnits, Mankell träffade sin mamma först som 15-åring, kan förstå svartsjukan som ridit honom, för att nämna något”, skrev Ingemar Nilsson.
”Den kanadensiska författaren skriver liv i föremål och händelser som få av oss lägger märke till. Hon gestaltar vardagen med en förundran som får det triviala att bli sällsamt. När det är som bäst blir novellsamlingen en underbar hyllning till det vardagsnära. När det inte fungerar blir det platt och tråkigt”, skrev Tomas Polvall.
”Beckomberga är ett slags kollektivroman om en grupp patienter, personal och anhöriga som försöker rädda varandra men tillsist står ensamma inför döden, ofta självmordet. Här ligger författarens patos: mentalsjukdom skildras inte genom sina symtom utan som levnadsöde i skimrande brant belysning, lyriskt, tragiken i ständig kamp med godhetens möjlighet”, skrev Tomas Löthman.
”Svenssons lättigenkänneliga raljanta ton fångar verkligen känslan av hur hennes huvudkaraktär upplever världen. Att hon skapar en typ av självironisk distans till allting, samtidigt som hon längtar efter något mer innerligt.
Hon är stundtals även mycket rolig. Och dessutom poetisk”, skrev Andrea Lundgren.
”Man kan inte annat än älska den ödmjuke och lågmälde Willam Stoner. Oförtrutet och utan att göra mycket väsen av sig knogar han på. Han har aldrig haft några förväntningar på livet och finner sig därför i det mesta. Han hukar för den instabila hustruns nycker och man önskar honom kraft att säga ifrån, att han ska inse att han förtjänar bättre”, skrev Solveig Nordmark.