Att de fortfarande är kvar som ursprungliga bandmedlemmar från starten hösten 1977 ser de som lite märkvärdigt.
- Det är väl bara vi, Rolling Stones och Sven-Ingvars som klarat det, säger Marcus Falck.
Mats Olausson förklarar hur det gått till:
- Vi har hållit ihop för att vi gillar varandra. Det beror på att vi är ganska olika men ändå lika. Det hade aldrig fungerat med fyra Svante, då hade alla bara pratat hela tiden.
Och det är just Svante Lindqvist som pratar mest när vi träffas för att lyssna på tre av bandmedlemmarna och om bandets historia. Det är han som berättar hur det började 1977 där i Malmberget, om hur de redan kände varandra sedan tiden i folkdanslaget Gällmalaget och i Malmbergets musiksällskap
- Att bilda band kom från Norrlåtar, men då var jag för ung för att spela med dom, säger Svante Lindqvist.
- Norrlåtar inspirerade mig, säger Mats Olausson.
Så de sex unga männen från Malmberget slog till och de beskriver födelseplatsen som Siknäs, strax utanför Töre. Där fanns en gammal tramporgel som de samlades kring. I NSD:s bildarkiv finns en bild av de sex påtagligt långhåriga unga männen. De sitter vid ett grovhugget timmerstocksbord och de ser glada ut. Nu finns bandet J. P. Nyströms, uppkallat efter tramporgeln.
Den första konserten höll de i oktober 1977, i Malmbergets folkbibliotek. Konstnären Martin Lindqvist lyssnade och övertalade bandmedlemmarna att spela på hans vernissage på Norrbottens museum. På vernissagen fanns tv-producenten för Nordkalottmagasinet som kontrakterade dem för det första tv-framträdandet våren 1978. Samtidigt skivdebut på Luleåbolaget Manifest.
- Starten var fantastisk, allt gick så snabbt, säger Marcus Falck.
Sedan har det rullat på i 35 år. De flesta åren som fritidsmusiker men också två år med musiken som levebröd. Förutom den flygande starten radar bandmedlemmarna upp några andra high-lights, som det brukar heta på svengelska.
- Nordamerikaturnéerna 1982-83 och samarbetet med Cullberg-baletten. Det senare det kanske konstnärligt mest högstående, säger Falck.
Däremellan så mycket annat. Svante Lindqvist beskriver Saltoluokta som nyckeln till musiklivet utanför Norrbotten.
- Dit kom ju alla folkmusiker och de hade kontakter med kultursekreterarna runtom i landet. Då var det också ett annat klimat, en beredvillighet som gav många spelningar. Vi fick en kontakt i Örebro och vi har nog gett fler konserter i Örebro än i Luleå. Första gången i Örebro var vi inte så vana vid applåder. Hemma i Malmberget var det en kort applåd och så nästa låt. I Örebro var bifallet enormt, man hann ju både byta instrument och fundera en del, säger Svante Lindqvist.
Det gällde också att vara ung och stark.
- Vi köpte en gammal folkvagnsbuss av en potatishandlare. Den körde vi till Stockholm och Münchenbryggeriet, non stop, sedan fyra timmar dansmusik och så körde vi hem igen. Inga övernattningar, säger Bengt Olausson.
- Det var rådans och vi fick upp tekniken och konditionen. Det var mängdträning eller som Stalin uttryckte det, att kvantitet också är en kvalitet i sig, säger Svante Lindqvist.
Och så bar det av till USA, två turnéer 1982-83.
- Vi hade bara två-tre garanterade spelningar men det blev 25. Vi satt och ringde runt och USA är ju möjligheternas land. Vi fick spela på en pub med musiker i kretsen kring Bob Dylan. Då visste vi ju inte vilka de var, säger Svante Lindqvist.
- När vi for hem efter 25 spelningar hade vi krattat manegen för kommande år. Året efter återvände vi till USA, gjorde vi 36 inrikesflygningar och gav 51 konserter på sju veckor.
Och så det konstnärligt finaste minnet, musiken till Cullberg-balettens föreställning På Norrbotten.
- När vi lämnade USA efter andra turnén sa dom att vi fått se toppen på regnbågen, men jag måste säga att baletten var snäppet bättre, säger Svante Lindqvist.
- Han gav oss ett lyft om hur man arrangerar. Mats Ek fick oss tänka nya banor, säger Mats Olausson.
Ek hade sökt musik, men hade inte hittat någon som höll måttet. Så kom han över en samlingsskiva, Double daylight, utgiven av Manifest i Luleå och skrev till skivbolaget.
- Jag råkade se brevet i en bokhylla hos Manifest och tyckte jag hört namnet Mats Ek. Så jag skrev ett svar och det blev som fältpost eftersom jag just då gjorde en repmånad, säger Svante Lindqvist.
Premiär blev det i Malmberget för På Norrbotten, sedan turné runt hela Europa och på de fina scenerna.
- Horace Engdahl recenserade uppsättningen i Dagens Nyheter. Jag hade tidigare aldrig begripit vad han skrev och när han nu recenserade uppsättningen förstod jag hans genialitet. Han hade förstått vad det handlade om, såg också eventuella brister men formulerade recensionen som "Mats Eks lyckokast", säger Svante Lindqvist.
På Norrbotten kom att leva vidare med J. P. Nyströms, en turné 1994 i Polen med Andra danskompaniet.
- Vi spelade på Teatr Wielki i Warszawa på den största scen vi sett. Den var ohyggligt stor, domkyrkan hade fått plats, säger Mats Olausson.
Norrbotten Rapsody gjordes år 2000 tillsammans med Norrbottens kammarorkester. Det blev både turné och skiva.
- Jag hade alltid drömt att få göra något i stil med Hugo Alfvéns rapsodi och Regionmusiken tände på idén. Skivan blev lite tung, inte en så’n man spelar i bilen, men jag håller den högst, säger Svante Lindqvist.
Varför nådde då de sex unga amatörmusikerna från Malmberget sådan framgång? Svante ger denna enkla förklaring:
- Den man kan vissla, det är det gudomliga med en bra melodi. Tore Härdelin sa att vi skulle spela det vi hade i Norrbotten, tipsade oss om Granudd-Lasse i Jokkmokk och Hilding Ek. Då först förstod vi storheten i vår egen musik och började teckna upp låtar.
Sedan har det fått bli norrbottnisk folkmusik för hela slanten under alla 35 år.
- Vi var inget popband, vi spelade från början folkmusik. Men vi har aldrig trott på att spela som man gjorde på 1800-talet, man måste spela här och nu, säger Svante Lindqvist.
- När vi spelade på Skansen i somras var det någon som uttryckte att vi alltid spelat enkla låtar och kommit undan med det. Han som sa det kanske har rätt, säger Mats Olausson.
- Hade vi spelat som Creedence Revival hade vi inte kommit söder om Byske, säger Svante Lindqvist.
Och i botten av J P Nyström finns musikskatten, alla upptecknade låtar.
- Jag har tre pärmar med upptecknade låtar från de första åren. Till dem går vi tillbaka till då och då och ser om vi kan göra något nytt. Det gäller att ha en obändig tro på den här musiken, även om fyra gubbar som spelar tramporgel och fiol kanske inte är det hetaste i Kultursverige just nu.
De 35 första åren för J P Nyströms har utsikter att bli några till för gubbarna.
- Vi har haft en joy ride som Paul McCartney uttryckte det efter mordet på John Lennon, säger Svante och Markus.
- Det är fortfarande lika roligt att efter en svettig konsert sätta sig i orkesterbussen och ha 100 mil hem, säger Mats.
På fredag ger jubilerande J P Nyströms tre konserter i Kulturens hus i Luleå.
- Vi ska visa hela repertoaren. Det blir retrospektivt för hela musikens idé är ju återupprepandet. Det maniska nyskapandet har vi aldrig brytt oss om, säger Svante Lindqvist.