Det är balett, men det dröjer över en kvart innan dansarna lyfter fötterna från golvet. De står i rad framför, eller snarare lite insvepta, i det stora tygstycke som inledningsvis ger intrycket av en ridå, men som visar sig vara en ytterst formbar scenografi och det som håller samman föreställningen.
Vi får höra en text på engelska, men uppfattar bara delar av innehållet i den. Dansarna börjar röra sig allt intensivare i det segelliknande tyget som böljar sig likt ett oväder kring dansarna. Det är en läcker syn. Dansarna sjunger, så några skottsalvor, eller är det möjligen åskknallar som final.
Sedan plockas ridån ner. Dansarna är för ett par minuter vanliga scenarbetare innan föreställningen tar en ny fas. Det stora tygstycket ligger i en hög på golvet, men snart börjar dansarna slita och dra, fäster rep i delar av det, hissar och halar och det jättelika tyget tar nya former i samarbetet mellan dansarna.
Hela tiden under tunga rytmer från den technomusiken och blinkande ljus i olika färger. Ibland läggs scenen helt i svart men det hindrar inte dansarna i deras allt ystrare slit med skapandet av något gemensamt. De börjar också ropa i upphetsning och klimax närmar sig i takt med de pumpande rytmerna.
Och så stannar allt liksom av, arbetet, musiken och rörelserna. De snabba stegen på scenen byts i slow motion-liknande rörelser, när de sakta rullar ihop det stora tyget, fäster ett par rep i den tjocka rullen och hissar upp delar av den. Kvar av detta intensiva skådespel kring ett stort tyg dinglar nu en livlös korv under scentaket.
Det vi fick se denna lördagskväll i Folkets hus i Haparanda tog 60 minuter. Det låter som en kort föreställning, men den är så intensiv i ljus, ljud och rörelser på scen att det är ungefär vad man klarar av. Det här är inget publikfrieri och det gäller att publiken står på tåspetsarna och öppnar alla sinnen för det som händer därframme. Det gjorde Haparandapubliken och tackade för upplevelsen med ovationer som tvingade in dansarna gång på gång efter föreställningen.
Det återstår bara att hedra teaterföreningen i Haparanda som lyckades fånga in Cullbergbaletten på deras turnéväg från Oslo till Malmö. Den lilla avstickaren till Haparanda satt fint och kanske är Haparanda den rätta platsen för en Dansens hus. Dansen har ju likt möbelförsäljning inga språkliga gränser och denna kväll var det en ansenlig del av publiken som talade finska. Dags att låna Ingvar Kamprads passare för att ringa in ett tillräckligt publikunderlag för ett Dansens hus?