Onekligen ett svårt fall som brottmålsadvokaten Thomas Bodström och journalisten Lars Olof Lampers startar med i sin bokserie om svenska brott.
Bodenfallet rör 20-åriga Vatchareeya Bangsuan, som blev dödad våren 2013. Hon gick hemifrån lördagen den 4 maj för att plugga hos en kompis. Därefter var hon försvunnen. Efter drygt två veckor hittade Missing People likdelar i ett gult ödetorp. Två dagar senare hittades merparten av den resterande kroppen i skogen, 160 meter från torpet.
Offret hade utsatts för våld mot huvudet, våld mot bröst och rygg med ett vasst föremål, samt någon form av tryck mot halsen.
Tidigt blev en f d pojkvän misstänkt. Han beskrevs som en särling, som haft svårigheter i skolan och i tonåren blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom i kombination med ADD. Redan som ung hade han också visat intresse för enkla vapen som pilbågar, knivar och svärd.
I förhören nekade han till allt. Han hävdade att någon placerat ut teknisk bevisning mot honom i hans lägenhet och bil. Särskilt pekade han ut en karatetränare som den döda haft en sexuell relation med.
Vittnesuppgifter stärkte mystiken och de obesvarade frågorna förblev många:
Vad var det för vapen förövaren använt och var fanns det? Var det verkligen mord? Var hade kvinnan dödats? Var hade styckningen av kroppen skett? Vad var motivet? Hur hade den misstänkte kunnat sopa igen spåren? Hade han haft hjälp?
Ändå åtalade åklagaren för mord. Den misstänkte skulle med ”ett knivliknande föremål” ha stuckit eller huggit ihjäl kvinnan ”4-5 maj” någonstans ”inom Bodens kommun” – formuleringar som gör oklarheterna tydliga.
Tingsrätten dömde mannen till 14 års fängelse för mord. Hovrätten ändrade domen till tio år, det högsta straffet för dråp, på grund av bristande kunskap om vad som egentligen hände.
Summeringen av det komplicerade och uppmärksammade fallet är intressant i sig. Dessutom finns det kommentarer insprängda i skildringen, vilket höjer bokens värde.
Visserligen formulerar Bodström de kommentarerna med försvarsadvokatens ensidiga syn på saken, men de ger ändå nyttig inblick och kunskap om polisarbete och svenska rättsprocesser.
Bodström påpekar till exempel att en åklagare, till skillnad mot vad en del tror, ska vara objektiv i rättsprocessen. Han menar också att medierna ofta är alldeles för okritiska till åklagares uttalanden och tar dem som absoluta sanningar.
Det är också fel att tro att sanningen alltid kommer fram vid en rättegång, hävdar han. Det är inte alls säkert. Det enda som där ska fastställas är om åklagaren har lyckats föra sitt åtal i bevis.
I Bodenfallet lyckades åklagaren, men helt övertygad känner man sig ändå inte efter att ha tagit del av Bodströms och Lampers ambitiösa fallstudie.