När fan blir gammal blir han religiös. Så lyder talesättet. Även förhärdade brottslingar kan göra en helomvändning och vända sitt gamla liv ryggen. Den djupt troende kan slå sig på att bryta alla budorden. Den snåle kan bränna allt sitt kapital efter pensionen. Den spendersamme går på återvinningen och letar jackor med blixtlås som ännu fungerar.
Fenomenet har en psykologisk term, myntad av Carl Gustav Jung: ”enantiodromia”. Innebörden är att när man löpt linan ut, hinken är full, ljuset är bränt i båda ändar, så tar psyket till en annan taktik. Man vänder på steken, och testar det motsatta perspektiv man kört på så långt det går.
Hatade du kokt fisk som barn? Kanske det är din favoriträtt i dag. Fick man inte ett ord ur dig när du växte upp? Kanske du nu hamrar på Facebook-tangenterna som värst.
”Enantiodromia” kan jämföras med en gungbräda. Små, små förflyttningar genom livet tills allt tippar över. För någon kan gungbrädan vara en plankgång i piratanda: ett dopp ner i väldigt djupa vatten. För andra en landgång till ett ljusare liv.
Ett par gånger i mitt liv har sierskor sagt till mig att böcker och papper är det som fyller mitt liv. Så rätt de hade också. Utan böcker hade min barndom, uppväxt och större delen av mitt liv, varit något annat. En BOK var en skatt, en guldklimp, och mycket exklusivt, vare sig det var en klassiker från Folket i Bilds bokklubb eller kondenserade romaner i Det Bästas Bokval.
Skolböckerna var källan till KUNSKAPEN, genom alla stadier upp till universitetet.
Men någonstans på vägen började måttet vara rågat. Var det känslan av att kunskap är lätt att bära, men böckerna tunga som bly? Eller flyttarna mellan olika bostäder? Inget är så tungt som böcker i flyttkartonger.
Rensningen i bokhyllorna började. Först rök pocketböckerna. Omöjliga att placera i en normal bokhylla, och så luktade de konstigt. Sedan gallrades uppslagsverken bort, i takt med att Google och Wikipedia tog över. Fackböckerna åldrades onormalt snabbt, tills de låg staplade som mumier i bokhyllan Billy. Mina egna böcker såg ut som ynkliga post-it-lappar, några ynka hyllcentimeter av ett livs skrivande.
Problemet ligger i själva pappersboken, i förvaringen av den fysiska utgåvan. Man vill ha ett bibliotek av Alexandrias proportioner, men har inte kvadratmeter att husera dessa pappersmassor på.
Boksamlandets tid är förbi. En förädling och renodling av det man vill ha i sitt hem måste till. Nu sparar jag på dyrgriparna, de nostalgiska exemplaren och den där samlade utgåvan av Edgar Allan Poe, som är så otroligt bra att ha en regnig dag i stugan.