Att angöra betyder nämligen ungefär att få syn på den fyr eller det sjömärke vid kusten som anger när man bör svänga (gira) in i farleden som går till den ort båten är tänkt att hamna i. Ungefär som när det står ”Hade ni bott i Stöde hade ni varit hemma nu!” på en ladvägg i utkanten av denna metropol i Medelpad. Som dessutom inom parentes är moderort till en speciell löjligt stor keps.
Ett rättare uttryck för att komma fram kan vara ”att gå i land”. Till exempel. Eller ”hoppa av båten”.
För en del år sedan jobbade jag på korrekturavdelningen på en av Norrbottens tidningar. Där gällde det att verkligen skärpa sig tusenfalt innan pratet trillade ur hålet i ansiktet. Minsta lilla felsägning så var det stopp. Inget passerade utan att rannsakas och filtreras av arbetskamraternas välslipade och kraftfullt allmänbildade radarantenner till öron.
Två av dessa kolleger var också sjöexperter. Förutom att de likt många Luleåbor naturligtvis ägde varsin båt hade den ene gjort lumpen i svenska flottan under andra världskriget och den andre hade dillat omkring på stora segelfartyg i flottans motsvarighet till scouterna, skeppsgossekåren.
Hade någon sagt ”att angöra en b.” där hade denne åkt ut ur gunrummet (officersmässen ... ja chefsfikarummet då!) på öronen.
Det uppstod under åren en riktigt rå tävling i besserwissrighet där vi kastade ur oss ”låringsvis om styrbord”, ”katta ankaret”, ”splitsa storebrass” med flera obegripligheter hela dagarna. Just det, ”katta”, inte kasta. Katta betyder att surra ett ankare mellan klyset och kranbalken. Tror jag. Är fortfarande osäker efter alla rättelser jag råkade ut för. (Tusan, nu skrev jag en mening utan subjekt!)
Kollegerna surrade ord med havsbrus och tångdoft i bakgrunden (hunsvott, knipknap, levang (som kan uttalas på två sätt och då betyder olika saker), brytpinne, schacklar, skotvagn, revsejsing, förlik, förunderbramstång) och jag tokläste marina lexikon och CS Foresters äventyrsböcker om Hornblower för att ge igen med samma mynt.
Vi hade våldsamt kul de där åren, om än med en något kronisk lätt sjösjuka.
För övrigt så kastar man inte ankaret. Då får man köpa ett nytt. Ankra, heter det! Jojomensan!
Expert på sjön är något som de flesta semesterseglare och motorbåtister tror sig vara. I Sverige är det en skam att lägga till vid en brygga (så heter det ja!) med en krasande duns.
Nej, en riktig fritidskapten ska kunna hålla ett ägg okrossat mellan båt och brygga när farkosten stannar.
På de Brittiska öarna är det mindre petnoga. De kommer helt skamlöst med full fart in i hamnarna, jagade av tidvatten och Golfströmmen och andra havsvidunder och dunsar rätt in i bryggorna, som barmhärtigt nog ofta är utrustade med en massa däck eller gummibalkar att studsa mot.
I våra skärgårdar ska allt ska vara perfekt, förtöjningslinor ska ligga i snygga snirklar på däcket (inte vinterdäcket! Båtens utomhusgolv, motsvarande altanen, kallas däck. Och golv heter durk, vägg heter skott ...). Seglen ska se ut som på marinmålningar av Cuyp eller Jacob Hägg och allt ska vara blankt som en dirigents frackbyxor.
Allt det där är naturligtvis nys, fast trevligt på sätt och vis. Många fritidsbåtägare tillbringar kanske 10–15 effektiva dagar i båten varje sommar (säg den norrbottniska sommar som har fler fina dagar totalt. Den senaste var ett undantag!). På de fattiga sjötimmarna några veckor om året ska de alltså bli välbefarna yrkessjömän.
Men det är ju roligt att så många antagligen i fantasin styr över Sargassohav och kör kopraskonare mellan Tahiti och Cooköarna, när de egentligen tuffar omkring med snipan i fyra knop mellan Kluntarna och Klubbviken. Johodå, mig lurar ni inte!