– Han är död.
I andra änden av linjen grät min bästa vän. Inget mer behövde sägas. Jag släppte disktrasan och stirrade tomt ut i luften. Illamående. Det kladdiga middagskaoset i mitt synfält blev suddigt. För nu var han död. Allt som hördes var snyftningarna i luren.
Alltid blev han sedd som en udda fågel. Egen. Bångstyrig. En ranglig konstnärssjäl med buskiga ögonbryn och yviga gester. En begåvning utöver det vanliga som skrattade för högt, kunde allt om ABBA, världskrig och de stora dramatikerna men gav fullständigt fan i fotboll, dokusåpor och ytligt småprat. När han blev full rökte han tunna cigarretter från Yves Saint Laurent. Med teatralisk inlevelse och kajalsotiga ögon dansade vi till Madonnas låt Sorry och så sjöng han opera med sådan volym att den som bjöd in till fest riskerade vräkning. Sömnlösa nätter brukade vi sitta och chatta över nätet. Vi garvade läppen av oss åt interna spydigheter, ältade gemensamma gymnasieminnen av förskräckliga franskalektioner, besynnerliga skolkamrater och analyserade fullkomligt obegripliga schlagers.
Så fort han fick chansen predikade han argt för sina vänner och ville avkräva oss löften om att aldrig bli som de andra. Han ville se oss spjärna emot. Vattna våra inre trädgårdar så de kunde växa vilt. Att vi skulle tillåta oss vara lite grandiosa emellanåt och vägra låta oss nöjas i en medelmåttigt beige tillvaro. Det hände att vi fräste åt varandra så saliven stänkte och då kunde det bli tyst i månader innan vi pratade igen. Sådana var hans relationer. På eller av. Storm eller stiltje. Med tiden blev tystnaden mer och mer långvarig, kontakten glesades ut. Åren kom och gick. Jag anade och hörde på omvägar att han utkämpade flera strider men jag hade väl fullt upp med mina egna slagfält, eller vad det nu kan ha funnits för ursäkter att inte lyfta luren eller ens dra iväg ett textmeddelande. Jag hade för avsikt att gratulera honom när han fyllde fyrtio. Så blev det inte. Jag var kanske trött. Eller torkade upp potatismos. Eller så glömde jag bara. Två veckor efter hans födelsedag, en septemberkväll då himlen var korallfärgad, ringde vår gemensamma kamrat och berättade att nu är han död. Döden kommer alltid som en objuden gäst men någonstans var det liksom väntat att han en dag plötsligt skulle försvinna. Det är ju så, att de skarpaste hjärnorna, de mest excentriska själarna och de starkast lysande stjärnorna slocknar alltför tidigt.
”Gör något radikalt, hjärtat. Nu har du hållit på för länge med denna spiralfärd ner i den nattsvarta dysterheten. Inga jävla undanflykter!”, skrev han i ett av breven jag sparat. När jag fegade ur var han där med piskan mot min skuldra. Han ville se mig uträtta stordåd. Hur många återstår nu av den sällsynta arten som vågar sparka en stenhårt i arslet när andra stryker medhårs eller slickar uppåt? Vilket slöseri. Vilken enorm förlust för världen som tvivelsutan behöver fler av den där färgsprakande sorten som kanske bara gjordes i några sällsynta exemplar på 1970-talet.
I frid vilar han nog inte. Att sova var inte hans grej. Jag är säker på att Jacob Dahlin, August Strindberg, Anita Ekberg och Bette Davis med öppna armar välkomnar honom i sin himmel, till discotoner av Amanda Lear.
Här hos oss på jorden – total radiotystnad, illamående och så eftertankens kranka blekhet.
Han kommer alltid att leva i mig.