Har gått en veckas kurs i Photoshop och funnit att det finns anledning att diskutera kring bilder. Läraren visade programmets möjligheter. Vi förbättrar en kvinnas ansikte. Tar bort blemmor, ögonpåsar och annat som stör. Vi gör henne smalare och det går att undra: Är bilden sann eller håller vi på med alternativa fakta?
Har inte människan genom historien varit i behov av alternativa fakta? Porträtt av män som pekat med svärd eller ridit in i erövrade städer fastän de knappt lämnat hoven.
Avmålade kvinnor med en iller eller en hermelin på sin arm för att markera att den porträtterade var mer än vacker och rik.
Historiska kungaporträtt liksom bilder på dagens affärsmän är två skolor i sig. Bilder på de senare finns i överflöd att tanka ner från nätet. Stereotypa och förutsägbara, men gratis.
Vi vill se något annat än det vi ser. Verkligheten, eller snarare verkligheterna, kan alltid piffas till. Men Photoshop är inte bara ett underbart verktyg, utan ger även bedrägliga och förföriska möjligheter.
I annonsen inför matchen: Lite smuts i hockeyspelarens ansikte och vi ska veta att hon eller han kommer att kriga för laget. Föryngrade och avsmalade människor. Lägg till glans, dra ifrån kilon.
Många har imponerats av paret Obamas spontana och fotogeniska uppträdande. Men mycket har varit skickligt regisserat. Till och med parets hund Bo har haft ett twitterkonto. En mönsterfamilj där husse efter fotosessionen tog beslut om drönarattacker som i bästa fall slog ut terrorister, men som ofta drabbade oskyldiga civila.
Verkligheten är inte så viktig, utan mera vad vi ska tro på. Så går det på. Ett kommersiellt intresse göder ett annat. Vi matas med omgjorda bilder där det vackra plockas fram med hjälp av ettor och nollor. Med påföljd att män och kvinnor kommer att söka efter produkterna som ska skänka dem lyckan eftersom ingen vill vara ful eller fallerad.
Men också omvänt: Det går att förstärka bilden av den oönskade politikern. Få perspektiven mer ofördelaktiga. Allt är möjligt i den alternativa bildens värld.
Sanningen då?
Kanske finns den, i Stockholm, i bergbanan mellan Liljeholmstorget och toppen på berget. Färden tar två minuter och jag njuter av att betrakta ”chauffören” – med uppgift att trycka på två knappar och vara där för vår säkerhet – som sitter vänd mot oss resande och som verkar känna de flesta. Påfallande många säger hej och småpratar med honom och när vi är framme på berget tackar många honom precis som när det applåderas när en pilot landar planet på semesterresan.
Det är vardagligt vackert och inte ett enda filter i världen behövs för att förbättra den bilden. Jag tar inte ens upp mobilen för att ta en bild. Jag observerar, registrerar, minns. Det räcker långt.