Hon har dansat sedan treårsåldern och i början var det hennes föräldrar som tyckte att hon skulle ägna sig åt dans. I dag tränar hon 20 timmar i veckan, läser en spetsutbildning med inriktning mot dans på gymnasiet och planerar för en framtid som professionell dansare. Dansen är en mycket stor del av livet för Amanda Forsberg Fahller, 18 år. Hon ägnar sig mest åt modern dans, det är där hon hittar friheten att kunna uttrycka det hon vill.
– Modern dans kom till just för att dansare blev trötta på balettens alla regler. Modern dans är ett väldigt brett begrepp. Det skulle kunna vara nästan vad som helst men det krävs en viss träning för att kunna hålla på med det professionellt, säger Amanda och ler.
Hon tränar sex dagar i veckan, helt ledig är hon på bara på lördagar. Det känns som om det skulle kunna vara en stor uppoffring att göra för en så pass ung människa, men hon ser det inte på det sättet.
– Det är klart att det kan gå trögt ibland, i perioder. Men det är så himla kul med dans, det ger mig så otroligt mycket.
Vad är det bästa med din sport?
– Att det är så konstnärligt och den fysiska träningen.
Tack vare bra lärare har Amanda kunnat utvecklas som dansare här i Luleå och för det mesta känns det bara roligt att hålla på med en lite ovanlig aktivitet i en stad där många andra ägnar sig åt lagsporter som ishockey och basket.
Och så var det ju det där med London. Amanda fick tips om en dansutbildning på välrenommerade Trinity Laban Conservatoire of Music and Dance i London. Hon gick in på hemsidan och konstaterade att utbildningen verkade passa henne perfekt. Sagt och gjort, hon sökte och blev kallad för att göra antagningsprov på skolan. Där fick hon och andra förväntansfulla dansare visa upp sina färdigheter under några dagar. Kort efteråt kom glädjebeskedet om att hon var en av de omkring 100 personer som antas till utbildningen varje år.
– Det var så oväntat att beskedet kom så snabbt. Jag blev så himla glad.
I september flyttar hon till London, förutsatt att allt går som det ska, ”jag har fortfarande en del papper kvar som ska skickas in”. Och det betyder också att hon flyttar hemifrån från föräldrahemmet på Björkskatan. Ett stort steg, kan tyckas.
– Det känns lite pirrigt, men det ska bli kul att komma ut i världen.
Hon hoppas att utbildningen ska utveckla henne konstnärligt och att hon ska bli starkare i sin teknik. Hon ser ett yrkesliv på scenen framför sig och hade hon inte valt dansen hade hon blivit skådespelare. En uppfattning som många har om livet i rampljuset är att det finns en stor utseendefixering, inte minst inom dansen. Men Amanda hoppas och tror att idealen har börjat förändras.
– Det var värre när jag var yngre. Som dansare står vi ju framför spegeln hela dagarna och det var svårt att inte lägga märke till sin egen kropp och andras kroppar. Men jag känner att dansvärlden håller på att bryta sig loss från gamla kroppsideal, oavsett hur man ser ut går det att bli duktig. Men det är klart, vi tränar ju för att bli lätta i kroppen. Det gäller att alltid tänka på sin hälsa, framför allt.
Precis som inom de flesta idrotter är det risk för skador inom dansen.
– Det gäller att träna anatomiskt korrekt och alltid vila när man är skadad. Men jag är himla dålig på det, medger Amanda.
– Och den där överrörligheten som vi dansare eftersträvar är inte särskilt sympatisk mot kroppen.
Hon räknar med att kunna dansa professionellt upp till 40-årsåldern, sedan kan hon tänka sig att jobba som koreograf. Hon kan inte föreställa sig ett liv utan dans och hon kan tänka sig att jobba både i Sverige och utomlands.
Vad skulle du ge för råd till någon som funderar på en framtid inom dans?
– Kolla mycket på dans, träna så mycket det går och ge inte upp. Det går att klara av.
Vad vill du förmedla med din dans?
– Känslor. Jag vill berätta historier. Det bästa är att människor tolkar dans så olika och vi behöver inte sätta ord på det vi ser.