"Vad ska det här vara bra för?" Den frågan dök upp i Anders Petersens huvud när han gick runt i den korridorliknande 1600-talssalen på Bibliotheque de France där 300 av hans bilder täcker väggarna. "Vad är det du längtar efter?" fortsatte den frågvisa rösten inuti den världsberömde fotografens huvud.
Har du några svar på dina egna frågor?
– Jag tror inte att svaren är så intressanta egentligen. Jag sysslar väldigt mycket med frågor, det är det mina bilder handlar om, säger Anders Petersen i telefon från Paris dit han åkt för att överse hängning och ljussättning av utställningen.
– På 60- och 70-talen, då hade jag svar på det mesta. Så är det verkligen inte nu. Det är som att ju längre man varit i gång desto mindre vet man, fortsätter han utan att låta särskilt besviken över den utvecklingen.
Den unge fotografen Anders Petersen slog igenom på 70-talet med "Café Lehmitz", en bildserie från en bedagad bar i Hamburg. Till utställningen i Paris har han valt ut tolv bilder från Lehmitz-serien som aldrig tidigare har visats.
– Jag kommer även att visa kontaktkartor från Lehmitz som visar hur jag närmade mig människor på den tiden. De är väldigt avslöjande, på kontaktkartor syns ens rädslor, farhågor och blyghet jättetydligt, säger han.
Bibliotheque de France framhåller att utställningen, som kort och gott heter "Photographs", inte är en retrospektiv. I stället vill de ta besökarna på en resa genom Anders Petersens fotografiska liv. Den äldsta bilden är tagen i Värmland 1962, den sista i Rom 2012, men fotografierna visas inte nödvändigtvis i kronologisk ordning.
Kan du själv se någon röd tråd i det stora materialet?
– Ja, det är självklart att det är mitt temperament och min personlighet som binder ihop allt. Det andra självklara är att det handlar om människor. Jag började fotografera för att jag gillar folk helt enkelt.
Anders Petersen ser fotograferande som en genväg till närhet, ibland är kameran till och med en förutsättning för att få tillträde till nya världar.
– Jag skulle aldrig ha fått komma in på ett fängelse eller ett mentalsjukhus utan kameran, inte en chans.
Han syftar på den så kallade institutionstrilogin, som även skildrar livet i äldrevården.
Men kan inte kameran också skapa distans?
– Jo, den som ska bli fotograferad upplever den distansen omedelbart, säger Anders Petersen och låter allt ivrigare när han fortsätter:
– Men det är ju bara början! Sen handlar det om att kommunicera och samarbeta. Först efter det – om man har tur – inträffar det magiska ögonblicket när man känner att mötet är helt och hållet transparent. Då blir det inte bara ett porträtt utav en person, utan det blir ett porträtt rent allmänt, som handlar om att vara människa.