Madeleine Hessérus nya roman, "Elefantens fot", är en berättelse av närmast klassisk slag, bred, analytisk, detaljrik, med omsorgsfullt tecknade personer och en miljö som helt bestämmer problem och budskap.
Katarina, jagberättaren, installerar sig i Centret, en laboratoriemiljö i Tjernobyl, några år efter katastrofen. Ett halvdussin person försöker där kartlägga livsbetingelserna i området. De är infogade i en gemenskap som i allt måste underordnas det vetenskapliga arbetet.
Beskrivningarna av vardagen i labbet gör på mig ett mycket vederhäftigt intryck. Katarina själv studerar bland annat mössens kromosomavvikelser och den hyperskärpta Olga mäter hur cesium-137 ansamlas i muskelvävnad.
Man gör upp statistik och försöker tolka sina siffror. "Den förväntade osteotropiska effekten är tydlig", säger Grigorij vid något tillfälle, en rotvälska som inte närmre förklaras vilket givetvis är riktigt, formen tål knappast sådana utvikningar.
Hessérus lägger mycket möda på att beskriva den radioaktiva zonen. Området är ingen öken längre, bakterier, svampar, lavar, insekter, myror och maskar har återvänt men också rävar, vargar och bävrar. Och skogen marscherar in i folktomma städer och byar.
De avsnitt där Hussérus beskriver området påminner bitvis om de reportage man kan se i tidningarnas söndagsbilagor, med ödsliga bilder och stinna faktarutor. Man kan gott säga att den strålskadade zonen inte bara är en spelplan i boken utan också dess egentliga huvudperson.
Så faller Katarina och Grigorij i varandras armar. Han och Olga har en trasslig relation som man aldrig får något riktigt grepp om. Men det finns både mani och själssjukdom med i bilden. Grigorij bär dessutom på smärtsamma minnen från reaktorhaveriet.
Katarina och Grigorij reser in i det förbjudna området för att ta prover, göra mätningar, vittja fällor och älska. Där betraktar de också den i cement inneslutna härdsmältan som liknar en gigantisk elefantfot, därav bokens titel. Den kommer att vara livsfarlig i tusentals år.
Men inne i den strålskadade skogen stöter de också oväntat på en dignande och välskött trädgård, bokens kanske bästa scen. Trädgården är en symbol för de älskandes egen situation men syftar förstås också på vår vilja att skapa mening i tillvaron också när den rasat samman och blivit omänsklig.
Snart fastnar de två älskande i konflikter, glider i från varandra, försonas och grälar mer. Men mer intressant än kärlekshistorien är egentligen de tankar om vetenskapen och dess villkor som livet i Centret och samtalen mellan forskarna handlar om.
När jag lägger romanen åt sidan kan jag fortfarande känna att den där strålningen når mig! Det beror väl på att vi när som helst kan råka ut för en likartad katastrof. Det fullständigt osannolika har ju redan hänt tre gånger. I den meningen är det förstås en fruktansvärt angelägen bok.