Ännu en stor musiker har lämnat scenen. Sven-Erik Magnusson, mannen med det smittande leendet och den vänliga rösten, frontfiguren i Sven-Ingvars. Varför just detta känns så sorgligt kan jag först inte förstå. Stjärnor slocknar hela tiden. Efter viss eftertanke inser jag dock att det inte bara är en människa som gått i graven utan ett helt koncept.
Ärligt talat har jag inte ägnat Sven-Ingvars många tankar de senaste åren. Jag kan påminna mig om en oroande cancerrubrik för ett bra tag sedan, något som ganska snart föll i glömska. Många var vi nog som tog honom förgiven, som trodde att Sven-Erik Magnusson liksom den musik han framförde var odödlig. Beskedet om hans bortgång kom därför lite som en chock.
”Sommar, sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifol” Mitt första minne av bandet är förknippat med lyckliga dagar. Sven-Erik Magnusson och Ingvar Karlsson, med gitarr, dragspel och solglasögon rockade loss i ”Hajk” medan sommarlovsrusiga ungar i bakgrunden gick bananas. Även om ”Hajk” ibland var så segt att man klättrade på väggarna var det värt att sitta kvar framför tv:n i väntan på outrot som gav en rejäl musikalisk uppladdning innan man rusade ut och tog för sig av sommaren.
”Så många mil, så många år”. Förra veckan rumsterades det om i tv-tablån och en dokumentär om Sven-Ingvars klämdes in. Från folkparksturnéerna under 50-talets mitt till succén på Hultsfredsfestivalen 1991, där man befäste sin kultstatus, samt allting däremellan och efteråt. I sextioett år hade de hållit på.
Så till mitt läsår i Värmland. Möjligen går jag till överdrift när jag menar att landskapet liksom genomsyrades av en slags Sven-Ingvars-anda. Humor och vänlighet. Sven-Erik Magnusson var liksom ett med Värmland. Han ägde både de mörka granskogarnas djup och Klarälvens glitter. Han kunde göra rock´n roll av det lite småtöntiga och samtidigt, allvarsamt och känslofyllt, tolka Frödings melodiska poesi.
Att besöka Färjestads hockeymatcher var en populär aktivitet det året, och faktum är att även här regerade Sven-Ingvars. De gamla slagdängorna tog fart i varje avblåsning. I ett underläge var det ”Börja om från början” och när det blev mål skanderade klacken ”Håhå jaja, håhå jaja!”
Sven-Erik Magnusson var så mycket mer än bara en rockkung. Han var en ny variant av Sola i Karlstad, och även om han var fast förankrad i Värmland så spred han glädje över hela landet. Han gav äkta värme i en kall och ytlig tid. Det är därför det känns så sorgligt.