Det blir ett avbrott i Ann-Helén Laestadius serie böcker riktade till ungdomar Det har blivit fyra och våren 2016 kommer den femte ut.
Nu med en ny huvudperson.
– De fyra första handlade om sameungdomarna Agnes och Henrik. Nu blir huvudpersonen Maja, som kommer från Tornedalen. Jag har själv båda ursprungen, mamma är same och pappa meänkielitalande tornedaling. Det är för Maja som för Agnes och mig själv, vi fick inte lära oss föräldrarnas språk.
Vi träffar Ann-Helén Laestadius över en kopp kaffe på ett av Luleås nya mondäna kaffeställen som inte låter sig kallas kafé. Hon har just avslutat en föreläsning i nedläggningshotade Kråkbergsskolan i Södra Sunderbyn.
– Sedan min första bok kom ut har jag varit ute i skolor. Sedan har det rullat på. Ju fler böcker desto fler skolbesök. Sedan skrevs det också in i läroplanen att det skulle undervisas om de nationella minoriteterna, särskilt om samerna som ursprungsbefolkning. Det var en lyckträff för mig. Så jag brukar slå två flugor i en smäll, författarbesök och föreläsa om samerna.
Föreläsningarna är ett måste för en författare, för det går inte att leva på författarskapet. Det skulle dock dröja sju år innan första besöket i Luleå.
Dagen innan har hon lämnat in manuset till Tio över ett, som är titeln på den nya ungdomsromanen, den om Maja.
– Titeln har jag hämtat från sprängningarna i gruvan i Kiruna. De sker ju varje natt, men 20 minuter över ett. Att jag valde titeln Tio över ett har en speciell betydelse, säger hon hemlighetsfullt.
Det är en bok om flyttningen av gruvstaden Kiruna.
– Nu har jag mjölkat ur allt som går om flytten. Det har blivit teater och nu också en bok. Det är nog därför att jag själv bearbetar den.
Hon beskriver stadsflytten som "hemsk".
– Den kom i fel tid min för mig. Hade jag varit yngre så hade jag inte drabbats av samma nostalgi. Har man lämnat Kiruna är saknaden ännu större. Jag kan inte komma tillbaka till det som var mitt.
Hon har själv bevittnat inledningen av stadsflytten, i det egna hemkvarteret.
– Jag såg när de rev Bromsgatan och inte trodde jag att jag skulle reagera så starkt. Jag grät. Det var så speciellt med Bromsgatan, gårdarna där alla kände alla och vi var så lika. Papporna jobbade i gruvan och mammorna var hemmafruar.
Föräldrarna hade såg ut och hade kontroll över gårdarna där vi lekte. Det var så speciellt.
Ann-Helén Laestadius placerar sin nya huvudperson i ett av husen med gruppnamnet Bläckhornen
– Hon vill inte flytta, men är rädd att hon inte hinner flytta i tid, att huset ska rasa ner i gruvgropen. Det är ett katastrofscenario.
Men så finns där också hockeykillen Anton.
– Det måste finnas en hockeykille i handlingen när det handlar om Kiruna.
Manuset hon lämnat till förlaget Rabén & Sjögren är ovanligt omfattande.
– Förlaget tycker det är långt, men jag vet ju inte om jag får skriva en serie också om Maja, så jag brassar på. Men det finns en given uppföljning.
Det är gruppen barn och ungdomar i åldern 12-15 år, det spännande inträdet till tonåren, som Ann-Helén Laestadius skriver för.
– I första boken SMS från Soppero var Agnes 13 år, i senaste 15 år. Jag var tvungen att låta henne växa.
Men får inte Agnes bli vuxen?
– Jag har planerat för en femte bok. De skulle inte vara svårt att låta Agnes bli vuxen. De som började läsa min bok för åtta år sedan börjar ju bli vuxna nu. De kanske skulle uppskatta en vuxen Agnes. Den tanken har slagit mig.
Men där bland de påbörjade manusen finns ju också deckaren, den som ska ge sig på det kriminella Kiruna, det som Åsa Larssons huvudperson, advokaten Rebecka Martinsson, haft ensamrätt på, hittills.
– Problemet är ju att Åsa redan skriver om Kiruna, men jag går in på det samiska, en annan ingångsvinkel. Vi får se.
Ann-Helén Laestadius kan använda erfarenheten som kriminalreporter på dagstidningar i deckarförfattandet.
– När jag läser vissa författares deckare ser jag att de inte har klart för sig hur polis och åklagare arbetar. Då tänker jag att det kan jag göra bättre.
Sedan finns annat som lockar och konkurrerar om tiden.
– Det vore roligt att få skriva något för Norrbottensteatern. Det är jätteroligt att skriva dramatik.
Det passar vi vidare från kafébordet i Smedjan till teaterhuset vid Norra hamn.