Assia Djebar om sig sjÀlv
StÀndigt Nobelprisaktuella Assia Djebar har firat 50 Är som författare. Fortfarande stÀller hon de algeriska kvinnornas situation och det koloniala förtrycket i centrum. Men i sin senaste roman utgÄr hon helt frÄn egna erfarenheter.
Foto:
Sedan 2001 bor och arbetar Assia Djebar i USA. Idén till den nya romanen kom till henne en morgon nÀr hon lÀste tidningen i sin lÀgenhet i New York. Men bakgrunden till den historia hon berÀttar strÀcker sig 60 Är tillbaka i tiden; till det koloniala Algeriet och till den unga Assia Djebars försök att ta sitt liv.
- I New York Times fanns en bild pÄ en 16-Ärig flicka som tagit sitt liv i en sjÀlvmordsattack. Jag tittade pÄ bilden och började tÀnka. Först dröjde tankarna vid vad som hÀnt - vid den politiska aspekten av att en flicka blivit sjÀlvmordsbombare. Jag tÀnkte att nu har de intellektuella i den muslimska vÀrlden nÄgot att diskutera. Sedan förstod jag att det snarare var flickan och hennes ungdom jag betraktade. DÄ började jag minnas, sÀger Assia Djebar.
Mellan den palestinska flickan och den Assia Djebar som försökte ta sitt liv skiljer bara ett Är i Älder. Det ÄteruppvÀckta minnet av sjÀlvmordsförsöket var starkt. Assia Djebar berÀttar att hon började skaka dÀr hon satt vid sitt morgonkaffe. Trots det förhÄller hon sig till den allvarliga hÀndelsen med humor och en imponerande distans, som om hennes 17-Äriga jags försök att ta sitt liv verkligen bara var romanstoff. Hon skrattar nÀr hon berÀttar om den hemliga kÀrlekshistoria som slutade med att hon kastade sig framför en spÄrvagn.
- Det Àr vÀldigt banalt egentligen. Det var första gÄngen jag brÄkade med vad man kanske kan kalla en Àlskare. VÄrt förhÄllande var oskyldigt, en kyss kanske, vi tog promenander tillsammans nÀr mina förÀldrar trodde att jag var pÄ biblioteket. För mig var tjusningen i förhÄllandet att kunna gÄ till stÀllen jag inte kunde gÄ till sjÀlv. NÀr han försökte ge mig en order sÄrade han min stolthet och jag blev rasande pÄ mig sjÀlv för min dumhet. I mina ögon tog jag en ofantlig risk. Att min far eller nÄgon av hans vÀnner skulle ha fÄtt reda pÄ vÄrt förhÄllande hade inneburit en katastrof.
Sedan sin debutroman La Soif (1957) har Assia Djebar gett röst Ă„t de kvinnor som stĂ„r med ena foten svĂ€vande i vĂ€sterlandets förhĂ„llandevis fria vĂ€rld och den andra fast i den traditionella muslimska familjens patrialkala heirarki. Med Ă„ren har hon allt mer kommit att intressera sig för Algeriets och den arabiska vĂ€rldens historia. I Lâamour, la fantasia, pĂ„ svenska 2003 under titeln KĂ€rleken, kriget, skriver hon om Algeriets kvinnliga motstĂ„dskĂ€mpar, frĂ„n den franska invasionen pĂ„ 1830-talet till befrielsekriget pĂ„ 1950- och 60-talen. I berĂ€ttelsen Ă„terfinns episoden med spĂ„rvagnen, men i tidigare romaner har hon förhĂ„llit sig till det sjĂ€lvupplevda stoffet pĂ„ ett annat sĂ€tt.
- Jag har ingen fast struktur nÀr jag skriver, jag anpassar mig efter Àmnet. Samtidigt vet jag vad jag vill berÀtta. Det Àr saker jag har genomlevt eller fÄtt berÀttade för mig - det vill sÀga frÄn livet. Men genom att förlÀgga dessa historier till en fiktion har de blivit tydligare, sÀger Assia Djebar.
Den sjÀlvbiografiska metod hon anvÀnt i sin senaste roman verkar snarare vara ett resultat av en vilja att förstÄ sig sjÀlv och sin omgivning Àn en pÄ förhand uttalad ambition.
- Normalt sett anvÀnder jag sjÀlvbiografiska element, men ordnade pÄ ett annat sÀtt. Den hÀr gÄngen har jag beskrivit en sak i taget och det Àr för att Äteruppleva dem. Först nÀr man Äterupplever sina minnen kan man knyta samman hÀndelserna med de drivkrafter som ligger bakom dem.
SĂ„ jobbar vi med nyheter