Människan har alltid sökt efter sätt att övervinna döden. Men när vi nu söker efter bevis på att vi kan övervinna våra bräckliga kroppars slutdatum vänder vi inte längre blicken till Gud eller andra kollektiva ideologier. Vi vänder ansiktet fem centimeter åt vänster, till den andra personen bredvid oss i sängen och tittar djupt in i hens ögon.
Kärlek är vår nya väg till odödlighet. Odödlighet i form av en kärlek som är så fullkomlig att vi själva blir fullkomliga. Vi letar efter ett Vi; en sammanslagning där alla våra tidigare svagheter, misslyckanden och tillkortakommanden blir till styrkor, lärdomar eller bortglömda minnen. Vi söker efter någon som kan älska oss villkorslöst; någons blick under vilken vi är och kan bli fullkomliga. Där vi är hela, rena, befriade - från våra egna hopplöst dödliga kroppar.
Och vi testar dem som säger sig vara de rätta. Vi testar om de klarar av ironiska pikar. Om de svarar på våra meddelanden inom tillräckligt kort (och lång) tid. Om de klarar av att vi fjärtar ljudligt i soffan. Om de klarar av ultimatum. Vi testar dem ständigt. Väntar på att de ska visa upp tecken som är motsatsen till övermänsklig kraft. Att de ska agera fegt, säga något dumt, hålla upp yoghurten på fel sätt. Och om de gör det springer vi iväg.
Om de mot all förmodan inte gör det, om de mot all förmodan uppvisar alla tecken på fullkomlighet, om de älskar oss så villkorslöst som vi drömt om – springer vi också iväg. För att bli älskad förbehållslöst som människa, av en annan människa, är att bli älskad trots sina brister. Eller till och med på grund av sina brister. Men vi vill inte bli älskade för våra gula tånaglar. Vi vill inte bli älskade trots vår sura morgonandedräkt. Vi vill inte bli älskade för eller trots att vi inte är perfekta när målet var att vi skulle bli perfekta när vi äntligen blev älskade.
Och det enda som händer när vi vänder ansiktet fem centimeter åt vänster till den andra kroppen bredvid oss i sängen och tittar djupt in i hens ögon – letandes efter en ny värld, efter odödlighet, efter gudomlighet – är att vi ser oss själva. Älskade, men fortfarande fulla av hål. Av svagheter, misslyckanden och tillkortakommanden.
Missnöjda vänder vi äcklat bort blicken. Till höger, till sydväst, till nordöst, till ett nytt ansikte, en ny kropp, en ny väg – var som helst – bara vi slipper möta stanken, verkligheten av våra egna alltför dödliga jag.
Isa Chen