n I sin senaste memoarbok berättar Per Wästberg hur han under flera år älskade två kvinnor. I den bikten använder han metaforer på var och varannan rad, till övermått, tycker jag. Bilderna är vackra men till slut får man en känsla av att han söker skydd bakom dem. Jag ska förklara vad jag menar.
Tekniskt består ju metaforen av två led, ett som beskriver och ett som jämför. "Han var olycklig som en kloak", skriver Balzac på ett ställe. "Han var olycklig" är alltså beskrivningsledet, "som en kloak " jämförelseledet. Det är sedan läsaren som ska göra olyckan kloakisk, dvs koppla samman de två leden. Och vi dyker, nog utan att tänka mycket på saken, ner i kloaken och kommer upp med mörker, stank, instängdhet, avföring, kvävningskänslor, råttor, ja allt det som blåser genom skallen när vi hör ordet kloak.
Varje metafor öppnar sig på det viset i en sorts fria ytor som vi ska ge liv och befolka. Wästberg är svensk mästare på det, att med hjälp av läsarens associationer skapa starka beskrivningar. Olof Lagercrantz, summerar han, "skymtade på en ensam bro över klyftorna i sitt väsen". Och man tycker sig se hur Lagercrantz är på väg att störta ner i sin eget inre, ett bråddjupt landskap, där han stapplar fram på en gungande hängbro.
En metafor måste alltid, påpekade Hans Ruin, överraska, den ska träffa läsaren som ett slag för pannan. Den egenskapen har också Wästbergs metaforer. Men när han beskriver kärleken till de där två kvinnorna blir hans bruk av metaforer nästan maniskt; vi hinner inte bygga färdigt en bild förrän vi redan står i nästa. Det är fantastiska metaforer men de ställer sig till slut framför läsaren, som en skog. Och i den gömmer sig författaren.
Fotnot: Tredje delen i Per Wästbergs memoarer heter "Hemma i världen" och kom 2010.