Att rädda språket är att rädda kulturen i Tornedalen
Kaisa Syrjänen Schaal är sverigefinne. Hennes mamma har bott i Sverige i 48 år, men lärde sig aldrig svenska särskilt bra. "Om jag inte hade lärt mina barn finska, hade de aldrig haft den nära relation till sin mormor som de har i dag. Jag kanske inte kan rädda hela finska språket i Sverige, men jag kan ge mina barn finskan som språk", säger hon.Kaisa Syrjänen Schaal är departementssekreterare på integrations- och jämställdhetsdepartementet. I lördags var hon i Luleå för att tala på Tornedalsfestens seminarium Att riva språkplåstret. Hur räddar man ett språk som meänkieli, gör att det lever vidare i nya generationer?
Språklagen kompletteras med den nya minoritetslagen. Den är mer detaljrik och anger enskilda personers rättigheter och samhällets skyldigheter.
Redan i den tidigare minoritetslagen hade sverigefinnar, tornedalingar och samer rätt att använda sitt språk vid muntliga och skriftliga kontakter med myndigheter i vissa kommuner. I den nya minoritetslagen har antalet kommuner där denna rättighet gäller utökats kraftigt.
Lagstiftning är viktig för att rädda ett hotat språk. Lagarna höjer statusen på språket och gör att det kan användas på nya arenor.
- Om ett språk bara talas i hemmen, behövs inga nya ord. Språk måste utvecklas för att användas. Vad heter mobiltelefon och chatt på sydsamiska? säger Syrjänen Schaal.
Lagar räcker inte för att rädda ett språk. Majoritetssamhället kan ge förutsättningar och verktyg för att tala minoritetsspråk - men människorna som talar språket måste själva göra jobbet. Det krävs en stark mobilisering inom gruppen.
Mötet mellan den äldsta och den yngsta generationen är avgörande. De äldre har kulturen och språket med sig naturligt. De har stor kunskap att ge sina barnbarn.
Språk och kultur hör ihop. Att bevara ett språk handlar om att rädda en kulturskatt och ett historiskt arv. Det krävs ett språk för att föra sånger, ramsor och berättelser vidare till nya generationer.
- Man kan locka in unga i språket via minoritetsgruppens kultur, säger Syrjänen Schaal.
Det kan vara en stor personlig utmaning att föra vidare ett minoritetsspråk till sina barn. Inte nog med att man måste stå emot omgivningens reaktioner: "Vad ska det vara bra för? Är det inte viktigare för barnen att tala engelska, franska eller tyska?" Ofta måste man även hantera sina egna språkliga sår.
- För att våga sätta sina barn i sameskolan kan man vara tvungen att hantera de kränkningar som man själv fick utstå i den gamla nomadskolan, säger Kaisa.
Det handlar om att våga. Sångerskan Anna Järvinen har sagt att hon inte vill skriva musik på finska eftersom hon är bäst på svenska: "Skulle jag skriva på finska skulle det bli ’blattefinska’".
- Många av oss känner nog likadant. Vi underskattar vår egen förmåga att tala vårt eget språk. Vi måste lita på oss själva.
Så jobbar vi med nyheter