När ni läser det här (förutsatt att ni gör det lördag morgon) sitter jag i matsalen på Hotell Pestana i Berlin och trycker i mig en vansinnigt stor hotellfrukost. Yoghurt, nötter, frön, äggröra, bacon, skojiga wurstar, skinka, färsk frukt, juicer, kaffe och som final en croissant med Nutella. Ja, finns det Nutella på frukostbuffén är det väl mat, tänker jag.
Ett stenkast från hotellet ligger den stora parken Tiergarten. Om några timmar går startskottet för Frauenlauf 2014 och det är anledningen till att jag och mina vänner i Team Mjölksyra är i Berlin och också ett skäl till att vi trycker i oss så vansinnigt mycket mat i ottan. Man måste fylla depåerna, vet ni.
Team Mjölksyra består förutom mig och Åsa i seniorsektionen av de tre år yngre Annika No och Annika "24 minuter" Mo. Annika Mo har fått sitt smeknamn tack vare att hon, trots artros i höften, springer fem kilometer på 24 minuter. Det gör inte vi andra, kan jag säga. Vi pinnar på allt vad taxbenen håller men fem kilometer och 24 minuter kommer inte samtidigt för oss.
Vi sprang det här loppet i fjol också, en på 24 minuter och vi andra på … lite längre tid. Eftersom vi inte var helt nöjda med resultatet bestämde vi oss för att i år ta i lite mer och i stället för fem kilometer gå all in och fullfölja milen.
Av naturliga skäl kan jag inte tala om hur det går för oss men förhoppningen är att vi ska ta oss i mål. I dag.
Nu ska jag berätta vad jag tycker om att springa.
Det är SATANS TRÅKIGT!
Det går sakta och gör ont och första kilometern är så tung att jag vill gråta, sen går det lite lättare men det där runners high som man läser om tror jag inte att jag nånsin kommer att få uppleva.
Varför springer du då, undrar ni nu. Berättigad fråga.
Så här: när jag slutade röka för två år sedan insåg jag att det inte längre funkade att ligga på soffan och läsa medan ena handen gick som ett paternosterverk mellan munnen och chipspåsen.
Att det blev löpning har två orsaker. Dels är det lättillgängligt - på med skorna, gå ut genom dörren. Dels är det en folkrörelse, bokstavligt talat, och vart man än tittar kommer en springande människa, Och jag ville bli en springande människa. De ser så vansinnigt nöjda ut, och låter sällan bli att tala om det heller. Snygga skor i flashiga färger har de också.
Så ut i skogen stack jag. Gärna på tider när jag inte riskerade att möta några andra joggare för då blir det extra jobbigt - man måste öka farten och samtidigt hålla in magen.
Första gångerna var vad man kan förvänta. Blodsmak i munnen, mjölksyra efter 50 meter och ett enda ord som malde i hjärnan: varför?
Förvånande nog blev det ändå lättare för varje gång och ni kanske kan föreställa er mallighetsgraden när jag för första gången sprang 20 minuter utan att stanna. Och bortåt november blev jag rent outhärdligt skrytsam när inte ens vintern stoppade mig från att snöra på mig springskorna.
Men ändå - roligt är det inte förrän det är över och jag ska inte sticka under stol med att ett skäl till att vi åker till Berlin för att springa tills vi nästan spyr tarmarna ur oss är att man i målet inte bara får en medalj utan också ett glas öl. Det gör det hela mödan värt.