Ibland funderar jag över hur större delen av mitt liv har formats av en strävan efter att vara duktig. Det är nämligen en strävan som sträcker sig längre än att bara prestera. Den går ut på att bevisa – för mig, för andra, för dem som ens vågar ge luft till frågetecken – att min plats är i detta land.
Det har inte alltid skett medvetet. Inte heller har det alltid varit den största anledningen: att jag måste få högsta betyg bara för att kunna försvara mitt svenska medborgarskap. Men för mig har mina prestationer alltid varit ett sätt att särskilja mig från ”de andra”. De andra som är första eller andra generationens invandrare. De som är bråkiga, stökiga, jobbiga. De som ”inte hör hemma här”.
När andra har lagt till ”men jag menar inte sådana som dig” i sina argument för vilka som inte förtjänar att leva i Sverige, har jag nickat instämmande. Inte bara det, jag har tagit det som en komplimang. Känt en enorm stolthet i att vara en ”sådan som dig”. Att ses som skötsam, duktig och viktigast av allt – en självklar del av det svenska samhället.
Kanske var det därför det tog mig så lång tid att inse att när någon säger ”en sådan som dig”, används jag som ett sätt att göra skillnad på ”de andra” genom att dela upp dessa i ”bra” och ”dåliga” invandrare. Sådana som jag blir exempel på den perfekta invandraren. En modell som alla invandrare ska passa in i för att förtjäna sitt svenska medborgarskap. En modell som utgår från att invandrare har vissa skyldigheter som andra inte har: att de ska vara tacksamma och bete sig på ett sätt som visar det.
Kanske var det därför det tog mig så lång tid att inse att sådana som jag får vara med, men inte på samma villkor. Vår svenskhet ifrågasätts inte men vi äger inte vår plats. Vår tillhörighet i det svenska samhället vilar på en bräcklig grund: vi riskerar alltid att falla över och bli en av ”de andra” – till skillnad från de som anses vara ”etniskt svenska”. Oavsett hur kostsamma eller krävande de är, vilken börda de än anses vara för samhället, så kommer det aldrig vara på bekostnad av deras medborgarskap.
Ibland funderar jag över vad det gör med en människa. Att känna att deras plats – platsen de kallar hem – måste ständigt försvaras, förtjänas eller rättfärdigas. Och ibland funderar jag över vem jag ville bli, och vem jag kände mig tvungen att vara – inte bara som en duktig flicka, utan också som en duktig dotter till två människor som inte föddes i Sverige.
Isa Chen