Attentatet blir kioskdeckare

Det är snart exakt 70 år sedan det värsta terrordådet i Sveriges historia inträffade - natten till den 3 mars 1940 då Norrskensflammans tidningslokaler i Luleå sprängdes. I den efterföljande branden omkom fem människor, varav två barn.
Gärningsmännen identifierades som de tre fänrikarna Borgström, Krendel och Nordström, Kurirenjournalisten Gunnar Hedenström och värnpliktige Palmqvist. Några dagar senare kom en sensationell vändning då stadsfiskalen, Ebbe Hallberg, samt kapten Uno Svanbom häktades.
De som slutligen erkände fick milda domar - straffarbete i några år - och samtliga benådades 1944. Den ende som inte benådades var stadsfiskalen som avlidit i fängelset.
De milda domarna kom sig av att sprängämnesexperter hävdade att de medel som använts inte förväntades ge upphov till brand. Därför blev slutsasen att någon av de inblandade - eller någon utomstående - tänt på samtidigt. Vem som gjorde detta blev aldrig bevisat.

I Magnus Bergs Attentatet får vi följa den unge journalisten Paul Wilhelmsson som brinner för Finlands sak och är stark motståndare till kommunismen. Han konspirerar med kollegor och andra mot det organ som de anser ger upphov till den röda kämpaglöd som sprider sig alltmer i Norrbotten - Norrskensflamman. Till slut bestämmer de sig alltså för att stoppa Flammans tidningsutgivning genom att spränga tryckpressen.
Jag vet inte om det är Magnus Berg som bytt ut personerna i berättelsen eller om det också är hämtat ur Ann-Marie Ljungbergs roman Mörker, stanna hos mig som pjäsen baserar sig på - men det känns onekligen märkligt att man inte nöjt sig med att byta ut namnen utan också bytt ut personerna. I Attentatet figurerar istället två journalister, en militär, stadsfiskalen och en järnvägsarbetare.
Visst får man ändra för skönlitteraturens skull - men man kan i så fall inte i ett medföljande pressmeddelande ge sken av att detta är förenligt med den verkliga händelsen. Till exempel var ingen järnvägsarbetare inblandad i attentatet (och inte någon NSD-jornalist heller, för den delen).

Själva pjäsen i sig har förstås goda möjligheter att bli en både spännande och dramatisk berättelse. Det blir den inte. Istället lägger den sig mitt emellan någon slags macho kioskdeckare och kvasifilosofisk självrannsakan hos en ofrivillig mördare. I längden blir det ganska fjantig med alla överdramatiska utspel i replikerna - trots att skådespelarna nog gör sitt bästa med det som finns till hands.
Det som däremot är intressant i Attentatet är den politiska situation som den ändå skildrar ganska väl. Svenska folket befann sig i en slags mental ambivalens, där man å ena sidan ville hjälpa brödrafolket Finland för att också förhindra ryssarna från att nå det egna landet, å andra sidan trodde på arbetaridealen som den kommunistiska propagandan förespråkade.
1940 var världen oerhört svartvit - åtminstone för vanligt folk. De nyheter man nåddes av var tidningar och radio, och detta skildras också genom inklippta nyhetssändningar från dåtidens TT.
Källkritik var inget som man alltid tänkte på - se bara hur Orson Welles en gång fick hela USA att tro att de höll på att invaderas av marsianer. Istället var man utlämnad till vad politikerna agiterade för, vad man läste i de få nyhetsorgan som fanns och vad som diskuterade i kvarteret.
Det var kanske inte så lätt att bilda sig en heltäckande uppfattning. Och kanske bidrog också denna svartvita världsuppfattning att människor kände att de var tvungna att välja sida med besked. Med fanatiska övertygelser följer fanatiska handlingar - något vi får erfara när vi hör händelserna rullas upp med Paul Wilhelmssons röst.