Augustin Erba vill göra oss modigare
En nedvevad vindruta, en förlupen kula. Ett osannolikt dödsfall som ingen kan ställas till svars för? Knappast. I debutromanen "Ensamhetens broar" gör Augustin Erba upp med den svenska fegheten.
Foto: Markus Dahlberg / SCANPIX
Men han väljer att i stället vända bort huvudet och låtsas att han inget ser.
Att allt är normalt, att inget utöver det vanliga inträffat.
Den tystnaden leder i sin förlängning till en annan människas död.
- Det intressanta är att när vi sitter tysta, när ingen säger ifrån, tror vi att världen ska förbli likadan. Vi vill inte störa ordningen. Men problemet är att i just det ögonblicket blir du en annan människa - en du inte vill vara, säger Augustin Erba.
Hans bok utspelas i det militära, i en tid då alla vapenföra unga män kallades till militärtjänstgöring. Huvudpersonen är i övre tonåren, lite vilsen och oerhört angelägen om att passa in - eller åtminstone inte sticka ut alltför mycket i den konforma lumpartillvaron.
För att slippa vara ensam sviker han sina gamla vänner, sina värderingar och framför allt sig själv.
Om Augustin Erba får beskriva handlingen i Ensamhetens broar med ett enda ord blir det "civilkurage".
- Jag har sett vad som händer när man inte har civilkurage. När man inte har det inför USA legaliserad tortyr och vi säger ingenting. När man inte har civilkurage dödar försvaret regelbundet unga människor genom att inte ta säkerheten på allvar. Det gör mig förbannad och då måste man skriva, säger han.
Berättelsen i romanen är inte självupplevd, men Augustin Erba har använt sig av egna erfarenheter från sin tid i lumpen, då han var inkallad vid ingenjörstrupperna i Södertälje.
Redan då slogs han av hur oskyddade de unga militärerna var och hur ofta de försattes i situationer där de bröt mot reglementet.
Lite senare började han samla på klipp om olyckor som inträffat i det militära.
- Den där lådan med klipp om onödiga olyckor, den bara växte och blev tyngre och tyngre. När vi flyttade skämdes jag till slut över att låta mina vänner bära på den, jag bar lådan som ett straff över att jag inte hade skrivit boken.
Sin egen militärtjänstgöring har han blandade känslor inför.
- Jag tyckte det var hemskt att så många unga män blev utlämnade till ett system som inte tog hand om dem. Samtidigt fanns det en hel del officerare som var goda förebilder, som inte såg sig så mycket som krigare utan som lärare. De kunde göra en väldig skillnad.
Augustin Erba debuterar som författare när han fyllt 41 år, men har skrivit i större delen av sitt liv. Mestadels har han utnyttjat det i sin roll som journalist, men på senare år har det litterära skrivandet tagit allt större plats.
Redan före romandebuten har han uppmärksammats för ett par starka texter om föräldraskap och relationen till sin egen pappa som dog i en hjärtinfarkt när Augustin var tio år gammal.
- Jag har precis i dagarna blivit äldre än min pappa någonsin blev och det är en väldigt underlig känsla. Jag ser hur små mina egna barn är, tänk om jag skulle försvinna från dem! Det är ett tomrum som inte går att fylla.
Han är van att få mothugg för sina åsikter.
2004 var han med och undertecknade Pappamanifestet, som ifrågasatte varför män skaffar barn om de ändå inte är villiga att lägga ner tid på dem.
Det skapade en upprörd debatt, som bland annat gick ut på den trötta tesen att familjen inte har råd med att familjeförsörjaren (läs mannen) är hemma med barnen.
Fortfarande försöker han vara obekväm i sammanhang där det är enklast att glida med. Visst händer det att han också fegar ur, men civilkurage ligger honom varmt om hjärtat, så varmt att han bestämt sig för att skriva bok två och tre på samma tema. Ensamhetens stad är nästan klar och Ensamhetens borg är på gång.
- Jag kanske är naiv, men jag skriver för att jag vill ändra på hur världen ser ut. Det är naturligtvis oerhört pretentiöst, men jag vet vad en bok kan göra, jag vet vad en bra text kan göra - och det är det jag hoppas kunna åstadkomma med de här böckerna.
Så jobbar vi med nyheter