Aldrig förr har en resa till förintelsens Auschwitz varit viktigare än just nu. Aldrig sedan andra världskrigets slut har minnet av den yttersta främlingsfientligheten varit så fördunklad i minnet som nu.
De som var med under fasorna försvinner. Personerna som kan påminna oss om vad konsekvenserna av grupperingar och segregation kan leda till har inte längre några starka röster att ropa med. Förföljelser och mord i Rwanda, Syrien och Afghanistan drunknar i att de ligger för många kilometer mellan oss och dem.
Under många år minskade främlingsfientligheten och enligt Migrationsinformation ansåg 36 procent år 2009 att det fanns för många personer med utländsk härkomst i Sverige. År 1993 var siffran 52 procent men nu ökar åter främlingsfientligheten i Sverige, enligt alla opinionsmätningar.
Det är inte så konstigt, om än oändligt sorgligt.
När klyftorna i samhället ökar, ökar missnöjet och då ökar också vår avundsjuka, rädsla och vi slår allt mer vakt om det vi har. Vi ställer upp grupperingar, vi mot dem, beredda till kamp.
I år råder supervalår och som Shakespeare skrev ”Ge alla ditt öra men endast några din röst” har kanske aldrig tidigare varit ett bättre råd.
Allt detta har FN-föreningen i Haparanda med Harald Dahlgren och reseledare Lars Suo tagit fasta på. Om några dagar reser en trupp bestående av FN-föreningen, gymnasieungdomar och politiker från Haparanda till Krakow i Polen för att göra en resa som bortom allt tvivel kommer att förändra livet för samtliga resenärer.
Det går inte att på håll föreställa sig vad som sker i varje enskild person som besöker Auschwitz, Birkenau och Schindlers fabrik. Klart är att ingen av resenärerna kommer att komma hem utan att ha berörts i den bortersta vrån av hjärtat, ingen kan göra den resan utan att få en större förståelse för mänsklighetens grymhet, ingen kan göra resan utan att tänka.
Under förintelsen dödades omkring sex miljoner judar i gaskammare, av svält, av sjukdomar de ådrog sig i koncentrationslägren och av misshandel. Allt var sanktionerat av staten. Tillsammans med alla romer, krigsfångar från Sovjet, polacker, homosexuella, handikappade och Jehovas vittnen... som också dödades i hatets era är antalet dödade uppe i drygt 15 miljoner människor.
Hur kunde det tillåtas?
Hur kunde vi ställa upp på det?
Kan det hända igen?
Ja, vi tillät det, vi kan tillåta det igen och vi tillåter dagligen mord i vår värld.
Ett av de senaste som skakat världen är den kalla avrättningen av journalisten och utrikeskorrespondenten Nils Horner.
Det var ett sätt att skada demokratin, ett sätt att göra oss räddare. Men samtidigt ett sätt att få oss att tänka till. Demokrati och mänskliga rättigheter är ingen självklarhet.
Vi kan välja vårt förhållningssätt, men för att kunna välja måste vi få kunskap.
I ett samhälle där för bara några år sedan 100 000 personer sökte till Big Brother och 4.500 till civilingenjörsutbildningen, i en värld där allt fler ungdomar saknar arbete och upplever utanförskap, där kvinnor tjänar minst i samhället, i ett samhälle där vi börjar söka syndabockar för att klyftorna i samhället ökar, behöver vi stanna till och fundera.
Vad är det viktiga i livet? Vad gör vår värld bättre?
Vi behöver inte skylla vår belägenhet på andra grupper.
För är det verkligen så att just du är arbetslös för att Sverige tar emot ensamkommande flyktingbarn?
Ett är ställt utom rimligt tvivel, de unga människor från Haparanda som nu under FN:s försorg reser till Krakow kommer efter resan inte att utgöra hot om en farligare värld. I stället kommer de att bidra till en vänligare värld, en mer tolerant värld och de kommer aldrig att glömma förintelsen.
Det är vi som styr samhällsutvecklingen.