Tornedalsteatern gör något unikt. Den byter snart chef och i den ambitiösa höstuppsättningen ”Blandras” får avgående teaterchefen spela ihop med den tillträdande teaterchefen; Carina Henriksson respektive Erling Fredriksson.
Det blir en i många stycken lysande avskedsföreställning för Carina Henriksson. Det är inte bara den avgående teaterchefens förtjänst, snarare manusförfattaren Regina Veräjäs.
Hon har skapat ett drama kring den unge mannen Petter Kranberg Servió. Han ska gå och rösta och han tänker rösta på Sverigedemokraterna. Han får dock fel, hittar inte vallokalen utan hamnar i Uppsala universitets mörka källare. Där i underjorden möter han fyra järnskulpturer, som en gång varit levande människor och som råkade födas i en tid av artbestämning, klassificering och avidentifiering.
Vi har mött skallmätningstiden de senaste åren i pjäser, filmer och i konsten. Är det inte färdigmätt, bör inte dramatikerna försöka återge samtiden? Det kanske är för känsligt att göra dagsaktuell dramatik som kan stöta bidragsbeviljande politiker.
Regina Veräjä låter dock samtiden stiga in bland relikerna i universitetskällaren och skapar ett spännande möte mellan gårdagens rasister skallmätarna och vår egen tids rasister, Sverigedemokraterna. Hon låter den unge rasisten möta sina förfäder där i källaren, de som Sverigedemokraterna betecknar som ”minoritetsnationer” och inte svenska medborgare. Det är ett resonemang som hämtats från Adolf Hitlers ideologiska bibel ”Mein kampf”.
Så där sitter till slut den unge Sverigedemokraten vid statyn av mormodern, samekvinnan, och han har fått veta att pappans ursprung är sydeuropeiskt. Han kanske inser att vi alla är människor, vilket borde vara en självklarhet i den tid vi nu lever i, men där gamla tidens överlevande krafter försöker vrida tiden tillbaka.
Det är ett bra manus, men regin hade gärna fått hålla tillbaka skådespelarna. Utspelet är ibland så övertydligt och röstnivån så hög att betraktaren riskerar att tappa intresse för människorna som ska finnas där på scengolvet. I andra akten lugnar pjäsen gudskelov ner sig och rollfigurerna kommer oss nära. Då finns också komiska inslag och det behövs i ett dystert ämne.
Den som når bäst ut till publiken är Carina Henriksson i rollen som Elle-Risti. Hennes finstämda berättelse känner vi för och det är inget dåligt avsked för den avgående teaterchefen. Pjäsen går nu på turné i Norrbotten och med en avstickare till Rovaniemi. Den spelas på meänkieli och svenska, med textning åt båda håll.