Att jag den senaste tiden haft det tufft med mina närstående fyrfotingar vill jag säga är en underdrift, för när det börjar jävlas så ska det jävlas ordentligt. Sjukling på sjukling, veterinärbesök under jourtid, lördagar och söndagar fyllda av ångest och tårar. Inte nog med det, sedan kommer efterräkningen. Fakturan. Och än en gång tappar man andan.
Så klart måste det få kosta. Har man valt att ha djur får man ta konsekvenserna. All heder åt veterinärerna dessutom, de finns där dag som natt när det kniper. Beredda med kanyler och dropp, med överdoser av sömnmedel och med tröstande ord i svåra stunder. Deras arbete är värt varenda krona. Det som gör mig riktigt arg i sammanhanget är att staten passar på att fylla sin kassapåse genom att roffa åt sig 25 procent i moms på dessa tjänster. Kort och gott så skor man sig på djurens lidande, såväl som på min ängslan och sorg.
Är inte det här att sparka på dem som redan ligger? I ett land som säger sig värna om de svaga? Sverige anser sig vara världsbäst på många plan, även när det gäller djurskydd, men här ska man akta sig för självskryt. Att detta hutlösa pålägg främst drabbar djuren är inte svårt att räkna ut. Det är heller inte svårt att förstå att många djurägare just på grund av kostnaden hoppas att kompisen ska tillfriskna på egen hand, och en trolig konsekvens är då onödigt lidande.
Försäkringar då? Man måste ju ha djuret försäkrat, kan tyckas. Ja, och man måste också se till att läsa det finstilta i försäkringsbolagets reservationer. Kryphålen finns överallt, och självrisken, både den fasta och den rörliga, gör ändå smällen kännbar.
Naturligtvis har jag även tidigare vetat om dessa 25 procent, men inte orkat bry mig. En tandraspning här och en hovböld där. En katt med ett sår i gommen. Jaja, staten måste ju få sitt. Att med en färsk tragedi i bakhuvudet sprätta räkningskuvertet är något helt annat.
Jämförelsevis kan sägas att medan man håller lilla vännens kalla tass vid veterinärbordet och måste ersätta staten med 25 procent, straffas den som smörjer kråset på restaurang med 12 procent och tillägget för den som besöker kulturella tillställningar såsom konserter och teatrar är 6 procent. Humanvården då? Den är momsbefriad.
Sjukt är vad det är. Det handlar inte om döda ting man slänger i soptunnan när de fallerar, utan om kännande individer. Ändå beskattas deras vård som om den vore lyx. Något man vill avskräcka ifrån istället för att uppmuntra till. För allas bästa, men främst för djurens – avliva momsen på veterinära tjänster!