För två år sedan satt jag vid ett middagsbord och surade med mina polare. Vi konstaterade med vinljumna röster att ingen av de svenska artisterna tog ställning. Punken är död, rapade vi slentrianmässigt. Det var ingen nyhet, precis, men visst skavde det.
Valet 2010 gick artisteliten i princip obemärkt förbi. Förutom Carola hos Kristdemokraterna och Benny Anderssons (beundransvärda) bidrag till Feministiskt initiativ var det egentligen inte mycket spännande som hände. De flesta artister sjöng fortfarande om cykelvägar vid fotbollsplaner, medan rasisterna långsamt kröp in i riksdagen.
Musiksverige var vardagsbagatellernas och självförverkligandets högborg. Samhällets utsatta fick klara sig bäst de kunde – utanför vallgravarna.
Det känns som hundra år sedan nu. Den kompakta tystnaden har bytts ut mot en kör av röster. Och rösterna sjunger inte … de skriker i megafoner. Grammisgalan slutade med att hela publiken höll upp knutna nävar mot rasismen. I kontrast till en annan Grammisgala, då det mest kontroversiella var någon som inte ville låta sig drogtestas.
Femtio kända artister anslöt sig till den feministiska kampen och lånade ut låtar till samlingsplattan ”F!”. Malena Ernman bojkottade Sveriges Radio i protest mot hanteringen av Soran Ismail. Mattias Alkberg tog tillbaka punken och sjöng om moderata skadedjur. The Knife satte upp en antinationalistisk kabaré om Europas klandervärda migrationspolitik. Rebecka och Fiona sjöng ledmotivet till en kampanj mot Reinfeldts Sverige.
Pridetågen blev det nya Allsång på Skansen och de antirasistiska demonstrationerna de nya folkparkerna. Längst fram i demonstrationståget gick hiphoppen, den här tidens mest radikala och samhällsengagerade musikrörelse. Kartellen, Silvana Imam, CLEO och Labyrint för att nämna några. Om än sjukt långt ifrån alla.
Och det är inte bara artisterna som ändrat riktning. Också folket har vaknat, som ur en mardröm. Om hönan eller ägget vaknade först vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Internet exploderar av ställningstaganden. Facebookvänner som tidigare bara skrivit om helgplaner och pastasorter diskuterar plötsligt. Ibland känns åsikterna läskiga, ibland tilltalande. Men alltid mer intressanta än någons träningsprestation eller middagstallrik.
Torgen svämmar över av människor som kommer för att säga sin sak. Några få sura gubbar hakar förstås inte på. Hönan, ägget, och så tuppen …
De anklagar istället artisterna för att vara ytliga (Johan Hakelius, I’m looking at you). Och det kanske gynnar artisternas varumärken att stå upp för mänskliga rättigheter – men vad gör det? Ju fler som kämpar, desto bättre.
På söndag är det val. Och jag säger som Kartellen: ”Fuck SD, med Jimmie i spetsen.”