Bara superlativ för Helmerson

I och med det musikaliska samarbetet Music on Top som Norrbottensmusiken har med bland annat Finland kunde publiken i går njuta av ett besök av Uleåborgs symfoniorkester. För första gången kunde jag också få se den nya chefsdirigenten Anna-Maria Helsing i aktion - och det var en fantastiskt rolig upplevelse.
Själv hade jag nog älskat att få sitta i hennes orkester.
Hon dirigerar med en tydlighet i både rörelser och minspel, som hjälper musikerna att glida på en räkmacka genom partituret. Då blir det mer energi över till var och en att lägga ner lite extra gnista i musiken.
Dessutom gillar jag sättet hon tolkar kvällens kompositörer - Dvorák och Tjakovskij - på. Hon skapar ett stort spektrum i musikens nyanser - håller tillbaka de mjuka partierna strängt och gasar på ordentligt i fortissimosvängarna.

Orkestern bjuder på Pjotr Tjajkovskijs Symfoni nr 6 i h-moll och där har ju Helsing ännu mer svängrum. Tjajkovskijs kompositioner rör sig fritt åt alla håll när han leker med genrer, tonspråk och rytmik.
De inledande satserna är långsamma, emellanåt lite dystra, men ofta även dramatiskt jagande - i strama tyglar, ska sägas. I den tredje satsen tar Tjajkovskij dock ut svängarna mer och Uleåborgs symfoniorkester under ledning av Anna-Maria Helsing levererar glödande strofer.
Den sista satsen slutar inte som andra kompositörers symfonier brukar - med en pampig final - utan Tjajkovskij har istället valt en sorgsen, tung avslutning. Men Uleåborgs symfoniorkester lämnar även detta verk med ett värdigt farväl, när de driver ut de sista tonerna ur instrumenten som om det inte fanns en morgondag.
Uleåborgs symfoniorkester är en synnerligen kompetent orkester. Ännu bättre blir de under ledning av Anna-Maria Helsing. Men lägger man så på den fullkomligt lysande cellisten Frans Helmerson som solist klättrar konsertupplevelsen ännu högre.
Helmerson tar sig an Antonín Dvoráks Cellokonsert i h-moll, ett smäktande stycke med underbara färgningar och starka inslag av folkloristiska tongångar. Helmerson spelar passionerat, nästan rått i de tunga partierna och låter strängarna arbeta i ackord. Sedan bjuder han på glödande melankoli också. Och smäktande, skira och sorgsna toner som går rakt in i hjärtat.
I kväll har jag inte fler ord än så, för jag är fortfarande lite tagen av denna musikaliska upplevelse som var mycket utöver det vanliga. Det här kan faktiskt vara årets bästa konsert och därför får superlativen helt enkelt hagla fritt.
Underbart.
Fullkomligt underbart.

Bara superlativ för Helmerson

KONSERTFrans Helmerson, celloUleåborgs symfoniorkesterDirigent: Anna-Maria HelsingKulturens hus, LuleåTorsdag 21 oktober