Efter att ha läst debutanten Emma Clines bok ”Flickorna” finns det anledning att utfärda en allmän varning för behovet av bekräftelse: Det kan leda till döden. Cline har utgått från 1960-talets stora amerikanska mordaffär när Charles Manson drev sina kvinnor att mörda en grupp människor, däribland den kända skådespelerskan Sharon Tate, gift med regissören Roman Polanski.
Emma Cline utgår inte från de verkliga personerna, i stället bygger hon egna gestalter i detta drama och med 14-åriga Evie Boyd som huvudperson. Eller egentligen som två, för Cline låter oss också stifta bekantskap med Evie när hon i dag befinner sig i 60-årsåldern.
Men annars är det som 1969 års verklighet även om Manson här får namnet Russel. Det börjar med att den av den grå borgerliga vardagen uttråkade Evie Boyd en dag stöter ihop med några märkliga flickor. De är smutsiga, luktar illa, är dåligt klädda och de söker mat i soptunnorna utanför en affär. De är hippies.
Hon får ögonkontakt med en av flickorna, den mörka Suzanne. Det sker något i detta utbyte av blickar. Senare söker Evie kontakt med Suzanne, förtrollas av henne och den värld hon lever i. Fortrollningen handlar just om att bli sedd eller bekräftad, som det numera brukar heta.
Egentligen är Suzannes värld förskräcklig. Hon, de andra flickorna och deras gängledare Russel bor på en ranch stadd i förfall. Allt är smutsigt, maten urusel och de uttjänta bilvraken många. Men vad gör det när ledaren Russel finns där, en gud för denna grupp kvinnor. Han bli också något av en gud för 14-åriga Evie trots hennes invigning som slutar med ett sexuellt utnyttjande av den medelålders mannen. Hon tvingas till detta sex, men uppvisar samtidigt en tillfredsställelse över att något nytt öppnats för henne. Hon har blivit en medlem av hans grupp. Det är något annat än den där Peter som hon svärmat för därhemma på villagatan.
Det är som med fallet Charles Manson, Russel kan konsten att fånga vilsna osäkra flickor och kvinnor, får dem att känna att de betyder något. Han både älskar och agar dem, har sex med alla och blir far till deras barn.
Fast egentligen är Evies känslor mera knutna till Suzanne och det blir något av ett triangeldrama med inslag av svartsjuka. Alla kvinnorna och flickorna vill ha sektledaren för sig själv, men han vill ha alla. Därför gör de allt som han kräver av dem. Den unga Evie är med om inbrott hos grannen och hon stjäl pengar och annat hemifrån.
Sedan når lydnaden sin klimax när Russel skickar en man och en grupp kvinnor till artisten de känner och mördar män, kvinnor och barn. Som av en händelse kastas Evie av bilen under färden och går miste om detta blodbad. Det är Suzanne som kastar av henne, men är det av omtanke?
Det är den enkla handlingen, men bokens förtjänster är hur Emma Cline bygger upp parallellhandlingen med Evie i 60-årsåldern och hennes tillfälliga bekantskap med dagens ungdomsgeneration. Hon ser det förflutna återupprepas i en ung flickas förhållande till en ung man och hans kompanjon, flickans behov av bekräftelse och att hon är beredd att betala för den med de tillgångar en ung flicka har. Och den nu 60-åriga Evie förmår inget göra.
Det är en dyster skildring, men skickligt berättad och med lysande gestaltning. När det dessutom har utgångspunkten i Manson-sekten med dess inslag av sex och våld, öppet berättat, så väntar en läsarframgång. Vad vi som läsare kan lära oss av Megan Clines förstlingsverk är att se människorna omkring oss, bekräfta ungdomar för allt de är duktiga på, innan någon annan med dunkla avsikter gör det.
Cline väljer att sluta boken med en scen där den unga Evie går på en strand och ser en man gå mot henne, störta mot henne som hon uppfattar det. Hon väntar sig att han ska plocka upp en sten och slå ihjäl henne. Hon har levt med den erfarenheten. Men det är ingen Manson och ingen Russel: ”Bara en man som gick längs stranden och njöt av musiken, den svaga solen genom dimman. Han log mot mig när han gick förbi, och jag log tillbaka, så som man ler mot en främling, vem som helst man inte känner.”