Det blev ingen diktläsning av Göran Greider i Korpilombolo kyrka på måndagskvällen. Vinterkräksjukan satte stopp också för det. Hasse Stenudd fick ensam sköta berättandet och gjorde det på meänkieli.
Berättandet är ett tema på årets nattfestival i Korpilombolo och då också det muntliga berättandet på tornedalingarnas eget språk. Den 60-årige författaren och journalisten Hasse Stenudd berättade först på meänkieli och därefter gav han en kort version på svenska för oss meänkieli-okunniga.
Hasse Stenudd berättade om hur han som ung märkte att han var annorlunda, hade ett annorlunda språk men som också var skammens språk.
- Det var inget som gick hem på Stattpuben i Luleå.
Också för Hasse Stenudd bar det iväg söderut, till Stockholm och arbete som svetsare. Där umgick hans med greker och jugoslaver, men där fanns hela tiden en hemlängtan, bort från ingenmansland och en förnekad identitet.
Stenudd berättade hur han drabbades av sjukdom, förlamades i halva kroppen och hamnade i rullstol. Han kom hem till norrbottniska sjukhus, Garnis i Boden och Luleå lasarett. Det var där på sjukhuset han kom i kontakt med Gunnar Kieris böcker och vilken betydelse Kieris berättelser fick.
- Hans böcker handlade ju om mig. Jag skrattade rakt ut och så högt att sjuksköterskorna kom rusande. Då började mitt tillfrisknande från trasslet i själen.
Hasse Stenudd berättade hur han fick tillbaka sitt modersmål, meänkieli, men också ett skriftspråk. Han började skriva noveller på svenska. Novellerna byggde på minnena som kom upp från uppväxten.
Tidningarna publicerade novellerna och till slut fick han anställning på Norrskensflamman, som på den tiden gavs ut i Luleå.
Nu arbetar Hasse Stenudd som kommunikatör på Svenska tornedalingars riksförbund.
- Jag blev headhuntad som 60-åring. Det är aldrig för sent.
Och när Hasse Stenudd berättat var det musikens tur. Anders Drugge satte sig vid pianot och riksspelmannen Daniel Wikslund steg fram med fiolen. Det blev en önskekonsert där publiken sjöng med i favoritpsalmerna.